”Ångrar att jag inte flyttade till Israel i stället för Malmö”

SAMHÄLLE

Lea Gleitman, 93, överlevde men nästan hela hennes familj mördades i Förintelsen.

I dag ångrar hon att hon inte flyttade till Israel i stället för Sverige.

– Jag kunde aldrig föreställa mig att man än i dag ostraffat skulle skulle ropa ”död åt judarna” mitt i Malmö, säger hon.

Svartvita foton finns överallt i Lea Gleitmans lägenhet i centrala Malmö. Hennes pappa Jonasz, textilförsäljaren, poserar i kostym och hatt och med det svarta skägget ansat. När kriget började flydde han till östra Polen men hördes aldrig av igen efter att nazisterna ockuperade den delen. Hennes mamma Szprinca och lillasyster Balcia, 15, gasades ihjäl i Auschwitz. Ett suddigt foto av hennes äldre bror Wowek har hon också kvar. Han försvann i ett tyskt tvångsarbetsläger.

Hon minns än i dag besvärjelsen på jiddisch han lärde henne som skulle skydda henne från hundarna de polska pojkarna bussade på henne.

– Pojkarna brukade kasta sten på oss. Det fanns gator vi undvek helt, berättar Lea Gleitman om uppväxten i den polska staden Sosnowiec under 1930-talet.

Foto: ANDREAS HILLERGREN
Bilderna på sina familjemedlemmar har Lea Gleitman fått av sin farbror som flyttade till Köpenhamn innan kriget började.

I dag är det hennes dotter Barbro Posner, 66, som håller sig borta från vissa delar av Malmö. Hon sitter med under intervjun och flikar in att hon aldrig skulle bära davidsstjärnan synlig i stadsdelarna Holma, Lindängen eller Rosengård.

Det gör Lea Gleitman ledsen, arg, orolig. När brandbomber kastas mot synagogan i Göteborg och när judiska begravningskapellet i Malmö skändas och när demonstranter ropar ”död åt judarna” på Möllevångstorget känns minnena från kriget extra plågsamma.

– Jag ångrar att jag stannade i Sverige och inte flyttade till Israel, säger Lea Gleitman.

”Är det bara ni två som är kvar?”

Det blev Malmö av en slump. När brittiska soldater kom till koncentrationslägret Bergen-Belsen i april 1945 förstod Lea Gleitman att hon skulle få leva.

Men vilken framtid hade en 21-åring kvinna vars familj hade utplånats?

Den enda släktingen hon med säkerhet visste var i livet var hennes ett år äldre kusin Rachel som var med henne i Bergen-Belsen. Deras enda hopp var en farbror som i sista minuten i september 1939 flydde med hustru och tre barn till Köpenhamn från Tyskland där han hade bott med sin familj.

Onkel Mojshe bodde på Sortedamsgade 5 i Köpenhamn – adressen bar de i minnet under helvetesåren.

De skickade ett brev via Röda Korset. Svaret kom några veckor senare till flyktingläget de bodde i sommaren 1945.

– ”Är det bara ni två, var är alla de andra”? skrev han.

Lea Gleitman minns än i dag namnen på sina far- och morföräldrar, föräldrarnas syskon och deras makar och barn – över sextio personer totalt.

Ingen av dem överlevde.

Systern den enda som överlevde

De enda släktingar som undkom nazisterna var en morbror som innan kriget hade åkt till USA och så farbrodern i Köpenhamn. Till honom kunde de dock inte flytta för att Danmark hade stängt sina gränser. Sverige och Malmö var ett bra alternativ, tyckte farbrodern då.

Men flytten till Malmö skulle dröja, på grund av en oväntad, glad nyhet.

Högsommaren 1945 bodde Lea Gleitman i ett brittiskt uppsamlingsläger i Tyskland. Överlevande från hela Europa försökte pussla ihop skärvorna av sina tidigare liv.

Till uppsamlingslägret kom hela tiden personer
som letade efter förlorade familjemedlemmar. I det kaoset kom en ung kille från hennes polska hemstad fram till Lea Gleitman.

Han kom resande från Polen.

– Jag har underbara nyheter, jag träffade Mirjam i Bielsko, sa han till mig.

”Vi hade så många att sörja”

Mirjam var Leas Gleitmans två år äldre syster. Hon hade befriats av ryssarna från ett tvångsarbetsläger i nuvarande Tjeckien och skickats tillbaka till Polen efter krigsslutet.

"Träffar du någon av mina släktingar berätta att jag lever”, sa Mirjam till den unga mannen. Lea skrev till sin storasyster men fick inget svar. Hon vägrade resa till Sverige utan henne. Istället åkte hon österut. Två veckor tog den strapatsliknande resan mellan Tyskland och Polen.

– Jag knackade på hennes dörr. Det tog en stund innan jag kunde gå över tröskeln, innan vi kunde omfamna varandra. Vi hade varit skilda åt i två år men det var som 200 år. Vi hade så mycket att prata om, så många att sörja.

Tillsammans med systern flyttade hon 1946 då till Landskrona. Kusin Rachel valde att åka till nuvarande Israel.

Första gången hon och systern lämnade karantänen i Landskrona var för att köpa bakelser.

Farbror Mojshes äldste son hade skickat 17 kronor till dem. De gick till ett konditori i staden.
– Bakelserna var så vackert inpackade i kartonger. Vi gick så glada och vaggade dem mellan oss. En man kom fram och sa ”de där ska man hålla i snöret så att de inte går sönder”.

Sverige var fantastiskt

Lea Gleitmann fick sitt första jobb på Malmö strumpfabrik. Arbetskamraterna ställde inga frågor, men var snälla.

I Malmö träffade hon Josef Gleitman. Hon gick i samma klass med hans yngre syster i Sosnowiec. De gifte sig på julafton 1950 i Malmös synagoga. Efter vigseln åkte de spårvagn. Ingen taxi gick att få tag i för att det var julafton.

– Vi fattade inte att man inte gifter sig på julafton. Vi umgicks bara med andra judar, säger Lea Gleitman med ett skratt.

I Malmö fick de två döttrar, Barbro och Susanne.

Lea jobbade i textilindustrin, Josef var anställd på Malmö metallvarufabrik. Sverige kom att bli deras hem och Josef älskade Malmö.

En gång tappade han sitt avlånga bruna avlöningskuvert på spårvagnen.

– Polisen ringde och han fick det tillbaka. Han tyckte att det var fantastiskt att leva i ett land där människor var så ärliga.

Foto: Andreas Hillergren
Lea Gleitman och dottern Barbro Posner oroas över den tilltagande antisemitismen i Sverige.

Trodde att judehatet skulle försvinna

De umgicks med andra överlevande och deras barn.

Maken hade varit i Auschwitz och Sachsenhausen och överlevt dödsmarschen från Auschwitz. Förintelsen var ständigt närvarande.

– Man utvecklar en cynisk humor. Jag brukar säga att jag växte upp med Auschwitz till frukost, Bergen-Belsen till lunch och Sachsenhausen till middag, säger dottern Barbro Posner.

Efter befrielsen trodde alla att antisemitismen skulle försvinna. Sanningen om vad judehatet kan leda till hade kommit fram, var Lea övertygad om.

Hon hade fel.

I slutet av 1989 kom radioprataren Ahmed Rami att personifiera den nya tidens antisemitism. Han blev dömd för hets mot folkgrupp för antisemitiska utfall i sitt närradioprogram Radio Islam. Något år senare bjöd han franske förintelseförnekaren Robert Faurisson till Sverige. 

Ett tjugotal överlevande i Malmö svarade med att starta Informationsgruppen Förintelsens ögonvittnen.

Lea Gleitman och de andra medlemmarna har föreläst i otaliga skolor genom årens lopp.

”Jag är rädd för mina barns skull”

Hon är förfärad över utvecklingen. Att judar i Malmö fortfarande ska behöva vara rädda, 73 år efter att Auschwitz befriades är en skam, anser hon.

De flesta förövare i dag härstammar från Mellanöstern, enligt flera Malmöbor med judisk bakgrund.

Och Lea Gleitman tycker att politiker och myndigheter har varit undfallande.

– Ingen straffas. ”De kommer från hemska förhållanden”, säger man. ”De kommer med hemska upplevelser”. Man kommer bara med bortförklaringar. Men vi då? Vi kom från helvetet.

Här börjar hon prata fortare, rösten går upp och de skorrande östeuropeiska r:en förstärks.

1950 diskuterade Lea och Josef om de skulle flytta till Israel. Makens syster bodde redan där och det var hon som avrådde dem. Det rådde matbrist i Israel, landet höll på att byggas upp efter kriget 1948. ”När ni har haft turen att hamna i Sverige, stanna där så länge och vänta tills förhållandena blir bättre här”, var hennes budskap.

– Det ångrar jag mest av allt i dag, säger Lea Gleitman.

Foto: Andreas Hillergren
Många judar i Malmö vågar inte bära judiska symboler synligt men Lea Gleitman vägrar låta sig skrämmas.

Hon bär stolt den israeliska flaggan på jackan och tills nyligen gick hon runt med sin käpp prydd med davidsstjärnor. Nej, hon själv har aldrig blivit utsatt, säger hon. Kanske för att hon är för gammal, kanske för att hon inte ser direkt ”judisk” ut.

Men varenda gång en jude attackeras känns det som om det drabbar henne själv.

Och hon tror att det bara kommer att bli värre om inte politikerna verkligen sätter handling bakom orden.

– Jag är inte rädd. Vad kan de göra mig? Men jag är rädd för vad som kan hända mina barn, säger Lea Gleitman.

ARTIKELN HANDLAR OM

Auschwitz

Malmö