Vi måste börja se antisemitismen i judarnas vardag

SAMHÄLLE

Vi pratar för mycket om extremismen.

Och alldeles för lite om antisemitism i vardagen.

Vi kallar henne för Rebecka i intervjun. En fredagseftermiddag sitter jag hemma i hennes kök. Hon är 15 år, judinna och går i en judisk klass i centrala Stockholm.

Att varken hon eller hennes mamma vill gå ut med namn och bild i Aftonbladet säger en hel del om hur det är att vara jude i Sverige i dag.

Men Rebecka är en stolt judinna. Hon står upp för sin identitet. Markerar så ofta hon orkar mot de som hatar, står upp mot skolledningen, som hon säger vet vad som pågår.

Hennes berättelse vittnar också om att en skolledning i Sverige i dag som inte agerar mot antisemitism. Händelser som lätt viftas bort med att de som hatar ”ju bara är småpojkar”.

Hatarna är inga extremister

Efter brandattacken mot synagogan i Göteborg sa Stefan Löfven att ”det är nolltolerans mot antisemitism i Sverige”.

Det kan vi bara påstå om vi reagerar och agerar med självinsikt.

Vi måste kunna prata om den växande antisemitismen i dag utan att behöva ursäkta oss. För pratar vi om judehat från muslimer förväntas man ofta tillägga att även de är en utsatt grupp, att man inte är rasist, att man inte röstar på Sverigedemokraterna.

Vi måste börja se antisemitismen som sker och präglar människors vardag. Som för Rebecka, där hatet och hoten gör att hon inte vill, och ibland inte vågar, gå till skolan.

Eleverna på hennes skola beskriver inte hon som några extremister. De är inga extremister som skriker judehora, judejävel och heilar mot henne i korridoren. De är vanliga ungdomar med arabiskt ursprung som kopplar hennes judiska identitet till konfliken mellan Palestina och Israel. De är vanliga ungdomar med svenskt ursprung, inga uttalade nazister, som kopplar hennes judiska identitet med Förintelsen och Adolf Hitler.

När det sker stora attacker mot judar försöker politiker från både rött, blått och brunt att överträffa varandra i adjektiv.

Det är fruktansvärt. Det är oacceptabelt.

Vi får absolut aldrig glömma Förintelsen.

Farfar, du är inte glömd

I dag finns bara några hundra Förintelseöverlevande kvar i livet i Sverige. Farmor är ett av de sista vittnena.

När vi gick på judiska begravningsplatsen för en tid sedan, för att besöka min farfars grav, pekade hon mot alla de nya jordhögarna och temporära gravstenar som tillkommit sedan sist.

– Vi dör som flugor. Snart är det bara jag kvar.

Sedan skrattar hon lite.

– Jag ska snart gå och sova jag med, jag vill till farfar.

De flesta toppar på gravstenar runtomkring oss är prydda med släta stenar som ligger på rad. Vi hittar varsin och lägger dem där det finns plats kvar vid farfar.

Det är en vanlig liten hälsning, på judiskt vis. Att du farfar inte är glömd.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sverige

Palestina

Samhälle