– Han sköt in i rummet

Här gömde ungdomarna sig i panik

Foto: JORID HOLSTAD NORDMELAN/SUNDAY MIRROR
SMS:ADE EFTER HJÄLP Ungdomarna stängde in sig i ett av rummen på ön och täckte fönster och dörrar med madrasser för att gömma sig för Anders Behring Breivik. Miriam Einangshaug, Lisa Marie Husby, Sofie Rosten Løvdahl, Steinar Storhaug Lademo och Ine Lindalen var några av de som överlevde.
NYHETER

OSLO. Anders Behring Breivik, 32, gick iskallt runt och sköt ihjäl ungdomarna.

Några av dem flydde in i ett rum – och barrikaderade sig med bord och madrasser.

– Vi sa ingenting. Vi satt och höll varandras händer, säger Miriam Einangshaug, 17 till Aftonbladet.

Miriam Einangshaug.

Mirjam Einangshaug var vid tältplatsen på Utøya med sina kamrater från AUF-distriktet Nord-Trøndelag när skottlossningen bröt ut.

– Jag trodde först det var fyrverkerier, men vi blev tillsagda att springa till huset av vår ledare Lisa Marie Husby, säger Mirjam.

Hon och flera andra sprang genom skogen till en skolstuga. Först gömde de sig i en samlingssal. Hela tiden hörde de skottlossning.

– Efter femton minuter började han skjuta in genom fönstret.

En flicka blev skadad.

– Hon fick ett skott precis förbi armen.

Då flydde de in i sovrummen och byggde barrikader. Där satt de beredda att attackera gärningsmannen om han skulle försöka ta sig in, berättar Mirjam Einangshaug.

– Då hörde vi en bombexplosion. Det kom splitter in i rummet. Jag var säker på att han försökte spränga oss. Jag tror han hade tänkt spränga huset, säger hon till Aftonbladet.

Höll varandras händer

De satt länge tysta. Rädda för sina liv.

– Vi sa ingenting till varandra. Vi höll varandras händer. Vi försökte hålla oss lugna. Vi hade bara ögonkontakt för att göra varandra lugna och trösta varandra. Vi kunde inte säga något, vi måste vara stilla.

Utanför hörde de ständigt nya skottsalvor.

– Vi hörde att han laddade om vapnen, och väntade på att ammunitionen skulle ta slut. Men det gjorde den aldrig.

Rutan krossades

I ungefär en och en halv timme satt de och väntade på nästa attack.

Plötsligt hörde de polisen. Den riktiga. Trots att de enligt Mirjam måste ha varit ett par hundra meter bort hörde hon dem klart och tydligt när de med sträng röst skrek:

– Upp med händerna! Lägg dig ner!

Plösligt krossades rutan i deras rum. En polis kom in. De fick besked att gå in i ett större rum, där bilden ovan är tagen.

Där byggde de också upp en barrikad. För säkerhets skull.

– Vi byggde den med madrasser, bord, koffertar - allt vi kunde hitta.

Såg mördaren

Polisen sa åt dem att hålla upp händerna och ställa sig på led.

På väg ner till en räddningsbåt såg Mirjam kropparna efter sina kamrater på ön.

– När vi kom ner till kajen låg där flera lik. 15, 20, några säger att det var 25-30. På vägen dit låg det också lik.

Där såg hon också mördaren, trots att polisen försökte skyla hans ansikte med ett A4-ark, säger Mirjam.

– Jag såg ansiktet. Han var stor, vit med blont hår. Han bara stod där, hade inget uttryck i ansiktet.

Mirjam har knappt sovit om nätterna efter skräckupplevelsen på ön:

– Det känns som jag faller ihop. Jag har mist så många, jag får ständigt besked om att folk har omkommit. Det blir svårt att fortsätta livet.