Utøya är fast i ett ögonblick

Tiden står still på ön där 67 ungdomar dödades

NYHETER

UTØYA. Tiden har stannat upp.

Utøya har fastnat i ett fruset ögonblick.

Klockan fem på eftermiddagen den 22 juli.

Aftonbladets Staffan Lindberg och Jerker Ivarsson på plats på Utøya.

Vi kommer till Utøya i samma båt som mördaren och stiger i land på samma plats. Det har gått sjuttiotre dagar, polisen är klar med sin tekniska undersökning och anhöriga och överlevande som velat besöka ön har varit här.

På land väntar Eskil Pedersen, 27. Han är ledare för norska socialdemokraternas ungdomsförbund AUF och överlevde genom att ta sig härifrån i båt. Gång på gång upprepar han sitt budskap: AUF ska ta tillbaka ön. Redan nästa sommar hoppas han kunna ordna läger igen.

Jag tänker på Bano Rashid, 18, som sprang mellan tälten när hon försökte rädda sina vänner. Fredrik Lund Schjetne, 18, som försökte trösta och hjälpa en skadad tjej. På de sextiosju andra, till största del unga, som dödades här den 22 juli.

Är det verkligen självklart att vilja åka tillbaka?

Ny kampanj

Historien om Utøya har ännu inte skrivits. Ön kan för alltid komma att kapslas in, som ett svart sorgligt minnesmärke. Eller bli den plats för unga drömmar och debatter och första kyssar den en gång var.

Det är det Eskil Pedersen vill. Det är därför hans förbund driver en kampanj där y:et i Utøya är format som ett hjärta. Och det är därför vi journalister, över 170, har kommit hit. Vi ska rensa ön från myter. Visa upp den för världen i varje tidning och tv-kanal och vinkel så att folk till slut tröttnar och tänker:

Det räcker. Utøya är bara en ö som andra.

■ ■ ■

Ett japanskt tv-team filmar in i skogen.

Vad kan vi berätta? Om kulhålen i huvudbyggnaden och sovstugorna? Hur blodspåret på en vägg skrapats bort? Det mesta ser så vanligt ut. Det är furupaneler och våningssängar och rader av konferensstolar.

Skyltar på träden, med saklig information om tvätttider och matbiljetter. En anslagstavla, med listan på aktiviteter den 22 juli: ett seminarium om Västsahara klockan fyra och actionfilmen ”Kick ass” som skulle ha visats vid sju.

Tallrikarna i matsalen står uppstaplade. Läsken och godisklubborna i kiosken ligger kvar. En deodorant har rullat ner under en brits.

Det är kusligt. Tiden verkar ha stannat upp, Utøya har fastnat i ett fruset ögonblick: strax efter klockan fem på eftermiddagen den 22 juli 2011.

■ ■ ■

Löven ligger som vaddering över marken. Utøya är så norskt, Grieg-romantiskt, med sina stenar och klippor och mörka skogspartier att dra sig undan i. Det luktar svamp och fuktig höst.

Vi fortsätter upp och ner i den bergiga terrängen, tittar in i hus, halkar fram längs stigar lika leriga nu som då i somras.

Nere vid pumphuset, där tretton unga ska ha dött, ser vi resterna av några stearinljus anhöriga satt dit. Det är det enda på ön som liknar ett minnesmärke.

Eskil Pedersen talar om att riva kafébyggnaden, där så många dog, och resa något nytt. Förbundet samlar pengar för att kunna bygga bort de värsta minnena. Kanske kan ungdomarna komma tillbaka då.

Gårdagens nyhet

Några norska reportrar letar journalister från länder långt borta att intervjua. Men de är få, jämfört med i somras. Världen verkar ha gått vidare, Utøya har blivit gårdagens nyhet.

Vi andra står kvar, och tittar ner mot stenarna där de döda låg och in i toaletten där Håkon Sandbakken, 22, väntade i tre timmar, samtidigt som en kamrat låg livlös på andra sidan dörren.

Tänker på hatet som drev mördaren framåt och rädslan de som flydde måste ha känt.

Vi anstränger oss, försöker framkalla någon sorts bild, men misslyckas med att se något annat än det som finns framför oss – den tysta tomma naturen.