”Zombies – det är vad drogerna gör med vårt samhälle”

Peter Kadhammar och Urban Andersson i Williamson – där jobben ersatts av droger

1 av 5 | Foto: Urban Andersson
Williamson är delvis en ruinstad med trasiga människor och trasiga hus.
NYHETER

Williamson, West Virginia. Morgnarna är lugna i Williamson, så lugna att man lägger märke till en klunga personer som står och röker på trottoaren på en tom och ganska ledsam gata som heter Andra avenyn.

Det är de som väntar på att få medicin så att suget efter lugnande och smärtstillande tabletter minskar.

Andra avenyn är Williamsons huvudgata. Fortsätter man några meter ligger hotell Mountaineer på högra sidan, och sedan kommer det svarta Kolhuset – handelskammaren – och sedan domstolen. Kikar man ner till höger efter domstolen kan man vid niotiden på morgnarna se en grupp människor samlade för att få dagens uppgifter: plocka skräp på gatorna, städa i stadens offentliga byggnader.

Det är de som dömts till samhällsservice för narkotikabrott.

Annars är det tomt i Williamson om morgnarna. Men om man far ett par kilometer bort till en stadsdel som heter West End kan man redan i gryningen se heroinisterna köa vid ett behandlingscenter för att få dagens dos av metadon. Unga och gamla, en kvinna med en pojke som kanske är tio år, en man med ett spädbarn, fräscha personer man inte kan ana är narkomaner, och slitna gamla knarkare med dåliga tänder.

Det är vad man ser i Williamson om morgnarna. Men man ser inte spädbarnen, de spädbarn som fötts narkotikaberoende och som genomlider samma svettiga, ångestfyllda och panikladdade abstinens som vilken gammal pundare som helst: darrningar, okontrollerade skakningar, diarréer, ohejdbar och förtvivlad gråt. En del av dem får metadon också.

Dessa barn finns på en klinik som heter Lilys Place uppe i Huntington. Det är USA:s första avgiftningsklinik för nyfödda – ett rehab för spädbarn som grundades av två sköterskor på Cabellsjukhuset när de såg allt fler barn födas narkotikaberoende. 60 procent av de nyfödda på sjukhuset kommer till världen med opioider, opiumämnen, i blodet.

Lilys Place har tekniker för att ta hand om de nyfödda, dämpat ljus, dämpade ljud, en speciell metod för att gunga spjälsängarna. Men hur tar man hand om de vuxna?

Donique Mitchem. Foto: Urban Andersson

Donique Mitchem, 31, är en av dem som väntar på att få dagens uppgifter utanför domstolen. Hon brukade knapra smärtstillande, och ordet smärtstillande är både vilseledande och korrekt. Tabletterna, Oxikodon, ska minska smärta men är lockande då de också dämpar själslig smärta. Man får en sådan skön känsla, säger Donique Mitchem, man får energi när man känner sig nere och plötsligt, det går så fort, är man fast.

■ ■

Smärtstillande tabletter har blivit en andra valuta i Williamson i Mingo County, som är en av USA:s fattigaste platser. Den som inte har sedlar, och de är många, kan försöka sig hanka sig fram på att langa.

Det var så Donique åkte fast första gången.

Hon sålde tre tabletter till en kvinna som tjallade för polisen. Donique dömdes till 18 månaders fängelse. Hennes man Tony fick 16 månader för medverkan eftersom han körde bilen.

Hon som tjallade dog senare av en överdos.

Det jag skrivit hittills kan ge intrycket av en neddykning i undre världen, men det är en beskrivning av det alldagliga livet i den lilla staden Williamson, 3000 invånare, och det lilla countyt Mingo, 25 000 invånare.

Sheriff James Smith. Foto: Urban Andersson

Sheriff James Smith kommer med en mugg kaffe på trottoaren där Donique Mitchem och de andra dömda nyss tilldelades dagens arbetsuppgifter. Smith, en leende karl med nyfikna ögon, bär sin pistol i axelhölster och sheriffbrickan på bröstet. Han går in till sitt kontor i domstolsbyggnaden; strömbrytaren i tjänsterummet pryds av en bild av filmstjärnan John Wayne.

– Minst 40 procent av countyts invånare går på droger, säger Smith. Heroin, smärtstillande, crack. Myggmedel. Musgift. Badsalt.

Badsalt?

– Innehåller hallucinogena ämnen. Knarkarna preparerar dem och röker dem för att bli höga. Ämnena är kraftfulla och mycket farliga. En kille gick ute på vägen med automatkarbin häromdagen. Han trodde någon ville döda honom.

Förra veckan grep Smith och hans medhjälpare tio personer för langning. Hittills i år har de gjort 125 gripanden. Vi kan tredubbla det om vi får mer folk, säger Smith.

■ ■

40 procent av Mingos 25 000 invånare blir 10 000 personer. Som knarkar. Jag testar James Smiths uppskattning på andra personer, domaren Mikai Thompson, en försvarsadvokat, tjänstemän på övervakningsenheten, vanliga medborgare, och om någon protesterar så är det för att sheriffen tagit i för lågt.

60 procent! säger en bilhandlare.

85 procent av mina klasskamrater i high school knarkar, säger en 23-årig kvinna.

Förr, säger sheriff Smith, var rattfylla ett problem. Inte längre. Folk sitter hemma och knarkar.

Ett typiskt fall i rätten nu för tiden, säger Teresa McCune, försvarsadvokat, är att en eller båda föräldrarna somnar i bilen längs vägen med barnen i baksätet. Barnen sitter där, förvirrade, rädda, medan föräldrarna sjunker in i narkotisk dvala.

– De åtalas för narkotikabrott och vanvård av barnen.

Ditt märkligaste fall?

– Det måste vara knarkaren som satt på toaletten när langaren som han hade lurat på pengar öppnade dörren och sköt av honom ena armen. I rätten sa offret att de ändå var kompisar och gav langaren en kram, en kram med en arm.

Teresa McCune skrattar, ett skratt från en som i decennier försvarat samhällets fattigaste och som sett allt, hört allt.

Teresa McCune. Foto: Urban Andersson

Vad hon beskriver, och vad sheriffen och domaren och alla andra också beskriver, är fattigdom och tristess i en döende kultur. Och när kulturen dör och inte ersätts med något meningsfullt, något som bärarna av den gamla kulturen finner meningsfullt, så återstår flykten in i dimman.

Det är samma fenomen som vi sett hos indianer och inuiter. En krossad värld. Drogepidemier.

Människorna i Mingo County är kolets folk. Det här samhället uppstod för att utvinna kol, det blomstrade med kolet, det gav människorna deras identitet och stolthet.

Williamson är delvis en ruinstad med trasiga människor och trasiga hus. Tomma affärslokaler. Tomma bostadshus. Hotell Mountaineer med stor och perfekt städad lobby, med ljuskronor i det höga taket och skoputsarens tomma stol vid entrén är som ett minnesmärke över en tid när folk med pengar tog in här.

■ ■

1997 var ett rekordår för kolproduktionen i West Virginia men nedgången i antalet anställda hade börjat långt innan dess. Kolet minskar i betydelse som energikälla och under Barack Obamas ämbetsperiod har miljökraven på industrin ökat.

"Kriget mot kolet", säger man i West Virginia.

Sedan 2008 har produktionen sjunkit med 33 procent och över 36 000 arbetstillfällen har gått förlorade, enligt delstatens Kolförbund. De långa tåg lastade med svart kol som sakta och tungt, tungt rullar rakt genom Williamson må vara mäktiga men lokets brölande signal som ekar genom staden och slår mot de gröna bergen är en signal från förr, inte framtiden.

Kriget mot kolet uppfattas här som ett krig mot kolets människor.

Vad finns kvar åt dem?

– Har du sett filmen "Walking Dead"? Om zombies? Det är vad drogerna gör med vårt samhälle. När jag var på marknaden i Matewan i somras såg jag mig om – och jag såg levande döda! säger Diann Hannah, en av tre valda kommissionärer i Mingo Countys ledning.

Hon har en systerson som fick 15 års fängelse efter ett rånförsök mot ett apotek för att få tag i smärtstillande. Alla jag talar med känner någon som knarkar eller som dött av en överdos. Samhället är så litet att drogerna påverkar alla direkt – det finns inget "vi" och "dem".

– Jag känner till de flesta som kommer hit till rätten, säger domaren Mikai Thompson. Jag var lärare förr. Nu kommer mina gamla elever hit, åtalade för narkotikabrott. Duktiga elever från bra familjer.

Foto: Urban Andersson

Donique Mitchem som är dömd till samhällstjänst blev ren efter sin första dom. Hon lämnade förunderligt nog fängelset drogfri, ett lysande undantag från regeln, och hennes man Tony slutade också med knarket.

Hon fick arbete på en bensinmack med en lön på drygt 200 dollar i veckan men det kom nya ägare som bytte personalen. Donique blev arbetslös. I ett avseende är det ett exakt uttryck, i ett annat förledande. Efter sex månader upphör allt stöd och den arbetslöse kan fortfarande vara arbetslös men finns inte längre i statistiken. Uppgiften att arbetslösheten i Mingo County är elva procent är således meningslös, men uppgiften att en tredjedel av befolkningen lever under den officiella fattigdomsgränsen berättar desto mer.

■ ■

Donique och Tony har tre söner, 15, 13 och 11 år unga (Donique fick sitt första barn när hon var 17 år). Den äldsta pojken är sjuklig och Donique behövde pengar till bensin för att köra till sjukhuset.

Hon behövde 30 dollar.

Tony var borta i Tennessee och arbetade på ett bygge. Han kunde inte bistå. För att skaffa 30 dollar bad Donique sin bror om en dos Suboxone, en medicin för avvänjning av opiatberoende narkomaner. Doniques bror har missbrukat smärtstillande men är nu inskriven på kliniken som ligger bredvid hotell Mountaineer.

Hon sålde dosen. Den som köpte tjallade och för andra gången åkte Donique fast.

Så mycket kan alltså 30 dollar vara, så mycket kan futtiga 30 dollar betyda: en livsavgörande summa. Fanns ingen annan hon kunde be om hjälp? Ett lån? Nej, hennes pappa är sjukpensionär (från gruvan) och har inga pengar. Hennes mammas nya man har blivit arbetslös (från gruvan) och har inga pengar.

Det finns ingen som kan hjälpa dig med 30 dollar, säger Donique.

Under ett år ska hon nu göra samhällstjänst fyra dagar i veckan, den femte är hon på drogundervisning. Hon bär fotboja. Hon har tillstånd att följa sina barn till fotbollsträning, i övrigt måste hon hålla sig hemma om kvällarna.

Foto: Urban Andersson

Mingo County ligger i det amerikanska bibelbältet. När människor här beskriver sitt samhälle, sina grannar, sig själva säger de: hårt arbete, sätta familjen först, försörja sig själv, inte ligga till last, kavla upp ärmarna. Sådan är självbilden, det är sådan världen borde vara.

Sheriff Smith säger: Vår livsstil är förstörd. Folk har inget annat än drogerna, de har blivit en kultur här.

Donique Mitchem säger: Jag hatar det här stället. Det finns inget kvar, inga jobb, ingenting. Det finns inget bra med Williamson.

Kan man återskapa en försvunnen värld? En värld där det var möjligt att drömma, se framåt?

Under valrörelsen lovade Donald Trump att kolarbetarna ska få tillbaka sina jobb.

– Så låt mig säga: gruvarbetarna i West Virginia och Pennsylvania, de ska börja arbeta igen, tro mig. Ni ska än en gång vara stolta över att vara gruvarbetare.

83 procent röstade på Trump i Mingo County.