Det är en riktigt fin människa, min mamma

NYHETER
Alex Schulman , 31, är krönikör och nöjesjournalist, driver med sin bror Calle humorsajten 1000apor.se.

Min pappa är död sedan några år, men min mamma lever fortfarande. I allra högsta grad lever hon, och det är jag så glad för. Det är en riktigt fin människa, min mamma. Lite kantig och svår att ha att göra med ibland, kanske, men vem är jag att gnälla på den typen av saker. Titta på mig! Här kan ni snacka om ”svår att ha att göra med”. Det är förvånande att hon inte brutit kontakten med mig och bytt efternamn och allt. Hon har sannerligen haft sina skäl genom åren.

Jag har alltid älskat mamma. Och hon har alltid älskat mig. Jag minns när jag var barn och det var lördag och mamma och pappa tog en eftermiddagslur och jag och mina bröder satt mest och väntade på att de skulle vakna igen. Vi strölekte med våra Starwars-svärd, men lyfte knappt vapnen mot varandra. Och så hördes mammas rop från sovrummet: ”Jag vill ha godis!” Och då rusade alla tre barn nerför trapporna med våra lördagsgodispåsar och brottades om att vara den första som stoppade in en vit skum-sockerbit i mammas mun där hon låg i sängen. Ibland var mamma på dåligt humör när hon gick och la sig och då ropade hon inte alls. Då smällde hon bara upp dörren och vi barn satt tysta och lyssnade på hur hon gick med hälarna på parkettgolvet så att porslinet i fina-glasen-hyllan dallrade mot varandra. Då höll man sig borta och gick med godis till henne lite senare.

Det här kan i dag kännas som så oerhört många år sedan. Jag och mina bröder, vi lever våra liv, försöker vara drivna, arbeta gott och tjäna lite pengar. Jag ringer mamma ibland. Men det är mest hon som ringer. Jag svarar alltid på samma sätt, jag säger formellt ”Alex”, fastän jag ser på skärmen att det är hon. Hon säger: ”Hej, älskling, det är mamma.” Och jag säger hej, och skäms nästan själv över hur stressad och kärlekslös jag låter. ”Ringer jag och stör”, frågar hon. Men hon behöver inte fråga, hon vet redan svaret och så avslutar hon snabbt samtalet. Och jag fortsätter att jobba.

Rollerna mellan mig och mamma numera är omvända. Det är jag som sover och mamma som vill veta på vilket humör jag är. Om hon ska komma med godis eller bara hålla sig undan. Och för varje år som går så slutar det allt oftare med att jag går med hälarna mot parketten och mamma håller sig på tryggt avstånd.

Jag ska sluta med det. Från och med i dag. Det här är första dagen av resten av mitt liv. Inte ”som man säger”. På riktigt.

ARTIKELN HANDLAR OM