”Extremt upprörande och diskriminerande”

Av: Daniel Pernikliski

Publicerad:
Uppdaterad:

Läs Daniel Pernikliski krönika

Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Jag har en bekant som fick diagnosen dyslexi när han gick i nian.

Efter att ha gått igenom nästan hela grundskolan med känslan av att vara obegåvad, kom slutligen det besked som gav honom upprättelse. Men det kom åtta år försent.

Om man hade gjort en utredning på honom tidigare hade han kunnat slippa tusen morgnar med olustkänslor inför att gå till skolan, därför att han inte fattade vad som stod i böckerna.

Med rätt hjälp hade han precis som sina klasskamrater kunnat ta till sig kunskap, istället för att lära sig tycka illa om skolan och bygga upp en dålig självkänsla. Det var bortkastad tid både för honom och för samhället.

Nu var det här säkert femton år sedan så man kan ju innerligt hoppas att det har blivit bättre på den fronten, men problem med sena eller helt uteblivna diagnoser på andra områden finns i allra högsta grad kvar. Vissa problem har man dålig chans att få hjälp med om man är flicka.

Nästan all forskning kring autism och ADHD har handlat om pojkar. De har varit normen, varför också testerna för att upptäcka problemen har utformats efter pojkars sätt att reagera på dem. Flickorna, som vanligen reagerar annorlunda, slinker då igenom och ofta skylls problemen istället på annat, som att flickorna har det struligt i familjen.

Är inte det ganska otroligt, på ett extremt upprörande och diskriminerande vis, att flickor har exkluderats från forskningen? Hur har man resonerat då?

Jag vill att min dotter ska växa upp i ett samhälle där hon, om hon har problem, inte ska behöva kasta stolar i klassrummet och vara farlig för omgivningen för att hon ska uppmärksammas. Ett samhälle där läs- och skrivsvårigheter, ensamhet och ångest är problem stora nog för att tas på allvar.

Kort och gott – ett samhälle som bryr sig lika mycket om alla

Publicerad: