Märkt för livet

RELATIONER

Vägen till mannens hjärta går genom magen, heter ett gammalt kvinno-ordspråk. Mat som uttryck för kärlek och omvårdnad alltså. Zlatans hjärta däremot verkar nås endast på himmelsk väg. Zlatan har tatuerat in ”Only God can judge me” på magen. Han är säkert väldigt vältränad men det luktar lite vidbränt av uppsvällt ego om den här tatueringen, tycker jag. Zlatan, du borde visa din tatuering för Maradona och ta del av hans erfarenheter.

Mitt namn är Bond, och jag har haft ihop det med min polares flickvän

Kvinnliga artister och skådespelare klagar ofta på att oavsett vad de gjort professionellt så är det deras kärleksrelationer, kroppar och utseende som är i fokus för mediernas intresse. Män har hittills kunnat kräva ett annat bemötande. Därför kan man fundera över vad som hänt när nu Daniel Craig, den nye Bond, beskrivs nästan uteslutande som den som haft ihop det med sin kompis Jude Laws flickvän Sienna Miller.

Är det bra? Män behandlas likadant som vi alltid gjort, rätt åt dem. Varför ska mäns maktställning, som finns både privat och offentligt, döljas genom att man tar hänsyn till att de bara vill bli beskrivna professionellt? Då kan man ju aldrig komma åt mönstret ordentligt.

Eller, är det dåligt? Det borde finnas en bättre väg att gå, det vill säga att även kvinnor behandlas i första hand som

yrkespersoner? Är det också så att de kapitalistiska strukturerna, som förvandlar både kvinnor och män till varor och konsumenter, är starkare än könsmaktstrukturen? Jag sliter ständigt med frågan. Både skakad och rörd.

Ett år för sent, Ahnlund!

Jag vaknade med en eländig, sorglig känsla och när jag läste att akademiledamoten Knut Ahnlund hoppar av Svenska Akademin för att förra årets nobelpristagare Elfriede Jelinek, enligt honom, skulle vara en undermålig författare som skämt ut Nobelpriset blev det inte direkt bättre. Det här är en dag jag inte tål att nån grinig gubbe hoppar på en av mina litterära favoriter. Elfriede Jelinek är en författare som berör mig djupt, som inte drar sig för att närma sig botten i de svartaste vatten och berättar något om av vad det kan innebära att vara kvinna och människa i det här patriarkala samhället. Elfriede Jelinek har uppenbarligen fått Knut Ahnlund att spy av äckel och skräck. Det är bra. Jag tycker dessutom att det är typiskt att Ahnlund inte läst henne tidigare. Han har suttit nu, i efterhand, och läst in sig på hennes författarskap, och skäms inte ens för sitt ointresse och sin okunnighet. Om du hade läst Elfriede Jelinek redan när hon faktiskt fick Nobelpriset, med den äran, kunde du ha avgått redan förra året Knut Ahnlund!

Veckans man: Tom Cruise

Det låter kanske inte klokt att skriva så för visst är han ännu snygg, men Tom Cruise ger mig krypningar. Inte rysningar av välbehag utan just krypningar av obehag. Precis som varje man som kräver, högt och med hela handen eller med subtilare medel, att den nya kvinna de träffat ska göra sig av med sitt tidigare liv precis som om det aldrig existerat. Så förefaller Tom Cruise, 43, göra med den 17 år yngre Katie Holmes. Hennes vänner berättar att hon överhuvudtaget inte hörts av sedan hon träffade honom. Hon avskedar alla som varit i hennes tjänst tidigare, dvs hon gör sig av med alla som bevisar att hon haft ett eget liv, före honom.

Hela Tom Cruises resa från jämnåriga Nicole Kidman, till Penelope Cruz, som också hade en egen resning, till denna anpassbara flicka som just nu inte har ett enda jobb och står i direkt beroende till Toms berömmelse och pengar, den resan är ytterst nedslående och borde väcka mer onda aningar än att han hoppade i soffan hos Oprah Winfrey. Lägg till det Toms krav att Katie efter kort bekantskap ska gå med i scientologerna, att han skickar med en kontrollant från nämnda rörelse som ska vara med henne varje steg, och rapportera till Tom. Att han dessutom gör henne gravid efter bara några månaders bekantskap. Tom Cruise kan hoppa som en galning i vilka soffor han vill, men för mig är det här inte uttryck för kärlek, utan för makt och äganderätt. Och möjligen desperation.