”Hellre stolt och ensam, tänkte jag”

RELATIONER

Daniel Pernikliski om en skilsmässa följt av en flytt som ledde till ensamhet

Foto: Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

En skilsmässa följt av en flytt i de tidiga tonåren, ledde till ensamhet.

Som jag skämdes och så väl jag gömde det.

Ingen, utom möjligen min syster, visste riktigt om vidden av det.

Jag minns att jag kunde tillägna hela dagar åt att fundera ut strategier på hur jag skulle kunna skaffa nya vänner, utan att avslöja att jag var ensam.

För vem skulle vilja umgås med någon som inte har några vänner?

Måste det inte vara något fel på någon som bara har sig själv att erbjuda?

När jag sedan hamnade i ett sammanhang, ett idrottslag, där jag var omtyckt, respekterad och omgiven av många potentiella vänner, kände jag mig låst i min position.

Att börja umgås närmare med någon av dem skulle tveklöst innebära att jag avslöjade mig själv som en bluff – en människa utan vänner.

Därmed skulle jag också riskera att förlora min status och min popularitet, under dessa få timmar i veckan, och det var det inte värt – tyckte jag då. Hellre stolt och ensam.

Istället ägnade jag min lediga tid till att jonglera, fundera och till att hålla andan.

Jag blev halvbra på att jonglera, bra på att fundera och riktigt jävla bra på att hålla andan.

Faktum är att om det inte hade löst sig för mig med vänner, med tanke på i vilken takt jag utvecklades och blev bättre och bättre på att hålla andan, hade jag förmodligen inte behövt andas alls idag.

Jag inbillar mig att känslan av att vara ensam inte drabbar äldre människor lika lätt som det drabbar unga, därför att de äldre inte i lika hög grad definierar hela sin person utifrån sitt umgänge.

Dessutom finns det något ”naturligt och normalt” med att umgängeskretsen krymper med åren.

Det är inte förknippat med samma skam.

Men så är de äldre också i regel mycket sämre på att hålla andan.