Carolina blev änka före 30

"Döden är inget man vill prata om, särskilt om det sker i en ung familj"

Innan hon ens fyllt 30 år blev Carolina Mattsén änka.

Under flera år tog hon hand om både sin hjärtsjuka man och sina barn.

Utan någon hjälp.

– Inte förrän nu börjar allt sjunka in och jag frågar mig hur jag egentligen orkat, säger hon.

Hur ska man gå vidare efter att ha förlorat den man älskar? Carolina Mattsén har ännu inte funnit svaret på den frågan. Hon har inte ens fyllt 30 år – men har redan mist sin make. Det var i somras han dog, av en ovanlig hjärtsjukdom, bara 34 år.

– Jag undrar om jag någonsin kommer förstå att Joakim är borta, säger hon.

Redan när de träffades för 11 år sedan berättade han om sitt hjärtfel. Men de levde länge ett helt vanligt liv tillsammans. De jobbade och reste utomlands och Carolina Mattsén tänkte knappt på att han var sjuk.

– Men jag märkte att han fick allt sämre kondition. När han skulle bära vår lilla Natalie upp för trappan var han tvungen att stanna flera gånger och hämta andan, berättar hon.

Tvungen att orka

För ungefär två år sedan började Joakim bli sämre och kunde göra allt mindre hemma. Läkarna sade att han behövde en klaffoperation och i våras lades han in. Det visade sig då att hans tillstånd var värre än väntat. Operationen tog 11 timmar och han låg nedsövd i tre dygn.

– Efteråt blev han som en helt annan människa, det gick bara neråt, säger Carolina Mattsén.

Idag förstår hon inte hur hon orkade den närmaste tiden. Joakim åkte in och ut på sjukhuset.

– En morgon vaknade jag av en duns och där låg han i hallen medvetslös. Barnen kom så jag var tvungen att hålla dem lugna också.

Första halvåret jobbade Carolina Mattsén dessutom heltid. Hon brukade ringa hem från jobbet för att höra Joakim andas i luren.

– Eftersom ingen informerade om hjälpen man har rätt till tänkte jag att jag måste orka. Jag var ju barnens enda trygghet, säger hon.

Känner sig kraftlös

Carolina Mattsén trodde aldrig att hon skulle få planera framtiden ensam. Idag känner hon att krafterna är slut. Hennes familj bor i en annan stad, så dem kan hon inte vända sig till för hjälp. Läkaren ville först sjukskriva henne i bara två veckor – då hade Joakim inte ens begravts ännu.

– Förväntas det verkligen att jag ska klara av att jobba så snabbt? Och om jag inte klarar det, vad händer då? Undrar hon uppgivet.

Till slut blev hon sjukskriven två månader. Helst vill hon inte göra något alls. Men hon måste ändå skärpa sig, för sina barns skull.

– Folk har erbjudit sig och sagt att jag ska höra av mig om det är något. Men alla har ju sitt. Och när man inte mår så bra så ringer man inte och säger kan du släppa allt och komma hit, för jag orkar inte ens laga mat, säger hon.

Bloggandet har hjälpt

Carolina Mattsén märker att folk inte vet vad de ska säga. Vissa har dragit sig undan efter Joakims död.

– Döden är inget man vill prata om, särskilt om det sker i en ung familj. Det påminner nog folk om att de själva inte är odödliga, säger hon.

Men en tröst har varit svärfamiljen. Och bloggandet. När hon hade det som jobbigast började hon skriva om sin vardag. Hon har fått flera mail av andra som förlorat någon nära.

– Jag får jättemycket styrka av att skriva. Jag känner att jag inte är själv, att många bryr sig, säger hon.

Nu vill hon hjälpa andra – så att inte fler ska behöva gå igenom samma sak ensamma.