”Jag kände mig utvald av Juha”

avÅsa Passanisi

Victoria blev besatt av trippelmördaren i Åmsele

1 av 2 | Foto: LARS ROSENGREN
BREVVÄNNER DÅ När Victoria Larsson var 16 år blev hon förälskad i och började brevväxla med trippel­mördaren Juha Valjakkala.

Victoria Larsson var 16 år när hon förälskade sig i trippelmördaren Juha Valjakkala. Och började brevväxla med honom.

I dagarna släpps hennes bok ”Ett norrländskt trauma” om tiden som en av kvinnorna runt Åmselemördaren.

– Jag inbillade mig att jag kände någon form av samhörighet med honom.

Victoria växte upp i Ursviken utanför Skellefteå, ett samhälle hon 26 år efter kontakten med Juha beskriver som ”en bortglömd del av guds arsle”.

Hon minns sitt finniga fejs, hålan i vilken man aldrig låste en ytterdörr och längtan till Stockholm eller vart som helst som inte var Norrland.

För i Norrland hände ju ingenting.

– Det gick inte ens att bli av med oskulden, säger hon och skrattar när vi ses.

På bordet framför henne ligger en packe tummade kuvert från 1989. På baksidan står avsändarens namn skrivet i bläck: Juha Valjakkala. Hon har sparat breven, tidningsurklippen och dagboks­anteckningarna eftersom de representerar en del av hennes historia. Det är så hon ser på det, inte mer än så.

Tre personer mördade

Men tillbaka till Ursviken, där Victoria fram till den 3 juli 1988 gick runt, arg, frustrerad och med en ständig längtan efter något annat. Läppstiftet var svart, håret färgat och ingen i omgivningen fattade ett skit.

Mitt i allt det här hände något, i en annan norrländsk by. Ett hagelgevär avlossades på en kyrko­gård i Åmsele. Och det mest ofattbara hade plötsligt blivit verklighet. Tre personer, varav ett barn, hittades mördade.

Hur det hade kunnat hända var det ingen som förstod och tidningarna skrev spaltkilometrar om morden. Samtidigt påbörjades en intensiv biljakt genom Sverige innan 23-årige Juha och hans flickvän Marita Routalammi, kunde gripas i Danmark.

”Äntligen hände något”

Victoria minns att hon följde dramat via massmedia med stor fascination.

– I efterhand har jag försökt förstå varför jag blev så besatt. Jag tror att det var för att det ”äntligen hände” något i Norrland.

Dessutom tyckte Victoria att Juha var snygg med sitt långa, svarta hår och sina kajalsotade ögon. Och att Marita var vacker.

Så hon bestämde sig för att skriva­ till dem, men brevet till Marita blev aldrig skrivet. I stället var Victoria en av få som fick svar från Juha. Och det förändrade­ saker och ting.

– I tidningarna stod det att han fick säckvis med brev från tjejer. Så när han svarade på mitt kände jag mig utvald. Han tyckte att jag hade ett vackert namn och skrev att han var oskyldig.

Känsla av äckel

Victoria minns att hon läste brevet flera gånger med skräckblandad förtjusning. Och att hon kände sig illamående efteråt.

– Men det fanns något i det där som drog i mig och vi började brevväxla.

Victoria sparade tidningsbilder på Juha i en mapp, försvarade honom inför sina föräldrar och kompisar och åkte till rättegången för att få en glimt av honom.

Hon minns hur Juhas blick svepte över åhörarna, men aldrig fastnade på henne. Hon ville att han skulle se henne. Samtidigt fanns den där känslan av äckel nära inpå. I boken, som hon beskriver som en roman med starkt självbiografiska inslag, berättar Victoria om alla de tjejer hon mötte vid rättegången.

Precis som hon själv, trodde de att Juha var oskyldig. Victoria minns att många av dem blundade eller gick ut när ohyggliga bilder av mordoffren visades i rättsalen.

– Jag vet att jag tänkte att det var hemskt, det som hade hänt, men samtidigt slog jag bort den tanken.

Började förstå

Brevväxlingen med Juha pågick under ett halvt år och Victoria gissar att hon har ett 20-tal brev sparade. Sedan slutade han höra av sig. Och Victoria skrev inte heller mer.

– Jag tror att jag började förstå att det var han som gjort det, och min fascination avtog. Det var så äckligt, allt. Samtidigt fick jag annat att göra, så det hela försvann, liksom.

Victoria skäms inte över sin historia men tycker fortfarande att det är svårt att få grepp om varför hon förälskade sig i en mördare.

– Man kanske behöver känna ett utanförskap? Jag vet inte. Under arbetet med boken sökte jag upp flera av tjej­erna som hängde vid rättegången och de flesta lever helt vanliga liv i dag, precis som jag. Man växer upp, lämnar det där bakom sig och går till slut vidare. Så tror jag att det är.

Åmselemorden - så gick det till

 Natten till den 3 juli 1988 mördades Sten Nilsson, Ewa Nilsson och deras 15-årige son Fredrick på en kyrkogård i Åmsele.

 Efter en veckolång jakt genom Sverige greps Juha Valjakkala och Marita Routalammi i Odense, Danmark.

 I februari 1989 dömdes Juha Valjak­kala till livstids fängelse. Flickvännen dömdes till två års fängelse för medhjälp till misshandel. Bägge överlämnades till sitt hemland Finland för att avtjäna sina straff.

Mellan 1991 och 2011 gjorde Juha sju rymningsförsök. Under ett par rymningar påträffades Juha i Sverige, som han är livstidsutvisad ifrån.

Förutom morden i Åmsele har han avtjänat fängelsestraff för bland annat rattfylleri, olaga hot, sabotage och misshandel.

Juha har varit gift sju gånger, bland annat med svenska journalisten Christina (1991-1996) och med en kvinna från Västsverige (1999-2000). Den senare romansen inleddes med att kvinnan skickade kärleksbrev till Juha Valjak­kala i fängelset.

 Juha heter i dag Nikita Joakim Foughantine och bor i Helsingfors.

Marita Routalammi har efter domen inte haft någon kontakt med Juha och lever i dag med skyddad identitet i Finland.

ARTIKELN HANDLAR OM