Om kärlekskraften och feminismen

RELATIONER

Plötsligt händer det. Man läser något och det känns som om svaret är riktat till en själv. Jag läste till exempel intervjun med Lena Philipsson av Thore S Börjesson i gårdagens Aftonbladet Söndag, en jättebra intervju. Framförallt fokuserade den på skärningspunkten mellan hennes liv som artist och som kvinna. Lena säger bland annat att hon i början var rädd att släppa in nye mannen Martin Björk i sitt liv, rädd att erkänna kärleken eftersom den kunde störa hennes karriär. Hon talar säkert av egen erfarenhet, och det finns även en specifikt kvinnlig erfarenhet som handlar just om det här dilemmat.

Det finns många teorier om vad själva roten till kvinnors underordning i ett patriarkalt samhälle är – som pengar, sexualitet, moderskap eller... kärleken?

Det finns feministiska teorier som alltså pekar ut just föreställningen om Den romantiska kärleken som den vi måste göra oss av med för att bli fria människor. Erfarenheten är ju att när kvinnor går in i en kärleksrelation med en man så går betydligt mer av hennes psykiska energi rakt in i relationen än vad hans gör, även om han också är kär. Mannen kan då tillgodogöra sig mervärdet av kärlekskraften, och vända den utåt. Här ligger förklaringen till att kvinnor ofta slutar fungera utåt när de träffat en man; slutar skriva, slutar jobba, slutar sjunga, slutar med vad de än gjort innan, eller orkar inte med annat än möjligen klänga sig kvar på status quo, medan en man snarare kan bli mer kreativ även i en ny kärleksrelation. Den här analysen, som delvis bygger på Karl Marx, gjorde professor Anna Jonasdottir vid Örebro universitet i kultboken ”Kärlekskraft” som kom redan på 80-talet. Men kärleken då? Män är också rädda. Och kan man inte bejaka kärleken till en man som feminist? Svaret på det är från min sida är jo, det kan man. Vi kan diskutera föreställningen om Kärleken, men kärleken själv är större än sin egen föreställning. Vi måste få lov att drömma om den och förhoppningsvis uppleva den innan det sista blombladet faller.

Veckans man: Harold Pinter

Jag blir lite varm om hjärtat när jag ser bilder av Harold Pinter, nobelpristagaren i litteratur, med den där vegamössan på svaj. Det är nästan lite Rönnerdahl över honom. Om man kan komma över irritationen över att det inte blev en poet, inte en asiat eller afrikan eller kvinna, så är Pinter inget dåligt val. Radikale britten Pinter retar väldigt många på parnassen och det gör ju inte det hela tråkigare. Jag tror till exempel att den avhoppade akdemiledamoten Knut Ahnlund hade fått reda på att Pinter skulle få nobelpriset och att det var därför han försökte svärta ner det och hoppa på Elfriede Jelinek. Det är visserligen att ta en väldig omväg kan man tycka, och väldigt konspiratoriskt, men jag tror Pinter framkallar såna känslor. Undfallenhet och skitsnack bakom ryggen. Många kritiker verkar ha svårt att attackera honom direkt. Han är en modig man, en modig dramatiker, och dessutom helt briljant. Pinter skapar roller i sina pjäser som ställer till oreda, han öppnar för desorientering och kaos. När jag dessutom fick reda på att Pinter skrivit manuset till den hyperromantiska filmen ”Den franske löjtnantens kvinna” med Meryl Streep, föll jag ju alldeles i farstun. Här har vi en man med många bottnar.

Åsa Mattsson ([email protected])