Vi glömde de jobbiga frågorna

RELATIONER

Terri Eriksson: Tänk om man var som Familjen Barbie

Tänk vad skönt livet kunde vara om man var som ”Barbie Happy Family”. Joller, skratt, hushållsmaskiner som brusar vänligt och föräldrar som hejar på varandra med glada tillrop.

När vi skulle få barn pratade jag och maken mycket om hur det skulle bli. Slitigt, javisst. Men som tur var så hade vi nästan identisk syn på barn och barnuppfostran. Det skulle inte bli några större problem. Nästan som ”Barbie Happy Family”, förutom att jag varken är blond eller har råkat få världens smalaste midja.

Problemet var bara att vi hade förträngt alla de stora frågorna som inte kan lösas:

Jobbig fråga ett: Vem ska hämta och lämna på dagis när båda jobbar heltid och vi är eniga om att små barn bara ska vara på dagis under högst 7 timmar per dag?

Lösning: Det finns ingen.

Dålig, tillfällig lösning: I väntan på att någon högre makt ska knacka på dörren och berätta hur man får ihop det, så lämnar den ena jobbet strax före fyra, hämtar barn och jobbar in förlorad arbetstid på kvällen. Den andra utnyttjar flextiden maximalt och väntar på att någon från personalkontoret ska börja skrika när det uppdagas att han ligger typ 6788 timmar minus på flexen.

Jobbig fråga två: Hur många barn ska man ha när man inte tycker lika?

Lösning: Det finns ingen. Det går inte att kompromissa om antalet barn. Eller, om en vill ha 1 barn och den andra 11 kan man försöka fixa 1,1. Numeriskt ser det förvillande lika ut.

Dålig, tillfällig lösning: Skjuta upp beslutet tills man hamnar i infertil ålder och inte behöver fundera mer.

Jobbig fråga tre: Vem ska få sova på nätterna? Är det den som är föräldraledig/ hemma med sjukt barn och behöver vara ha huvudet på skaft hela dagen därpå? Eller är det den föräldern som ska till jobbet och förväntas vara pigg och uträtta storverk?

Lösning: det finns ingen rättvis lösning (anställa en ”Nattnanny”?). Hur man än vrider och vänder på argumenten så har båda precis lika stor rätt att få sova.

Dålig, tillfällig lösning: Vandra omkring som zombies. Avlösa varandra på natten när man inte står ut längre. Tänka att man måste hitta en permanent lösning i framtiden. När vi blir lite piggare och det verkliga livet börjar.

Just sömnfrågan verkar många kleta fast i. ”Mår barnet bäst av att pappan är utvilad när han är på jobbet och mamman är trött hemma och tar hand om barnet?”, undrar läsaren Sandra i ett mejl till mig om könsroller när barnen är små. Klart tänkvärt. Det kanske är det så enkelt att den som jobbar ska ta huvudansvaret för nattvak. Fast det låter plågsamt. Jag ska sova på saken.

Om det går.

Terri Herrera Eriksson

ARTIKELN HANDLAR OM