”Annars skulle inte många barn bli gjorda”

Om folk inte finge träffas på jobbet skulle inte många barn bli gjorda. Antar jag. Överallt på alla arbetsplatser blir folk kära i varandra. Men sen då? 

För personligen tycker jag att det finns en gräns för hur många timmar på dygnet jag vill umgås med den som jag vill vara kärleksfull med livet ut. Nöta varandra på jobbet och sedan gå hem och nöta varandra vid diskbänken. Tack men nej tack. Om inte annat så måste man ju ha något att prata om på fikarasterna. Och då menar jag våra respektive. Hur ska man kunna prata om honom när han sitter mittemot?

Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle vara att jobba med Joachim. Någonting säger mig att det inte skulle vara som för Tim och Dawn i The Office (Åh Tim!) 

Tänk att det finns folk som är gifta, har barn och dessutom driver företag ihop och fortfarande tycker om varandra år efter år. Hur gör de?

I staden jag bor i har drevet gått på högvarv längs en bensinindränkt stubin den gångna veckan sedan det blivit offentligt att en chef på en myndighet befordrat sin unga älskarinna och gett henne en löneförhöjning om tio tusen pix. Pang sa bomben och surprise surprise, han avgick i förrgår. 

Jaha, så kan det gå. 

Undrar just hur trivsamt det blir på jobbet när chefen som är 64 lämnar med avtalslön och du själv ska sitta kvar och försöka övertyga de andra om att du faktiskt är duktig och kompetent alldeles på egna meriter. 

Ack den kärleken, den kärleken

ARTIKELN HANDLAR OM