Relationer

”Tacka vet jag uppsvällda lik”

RELATIONER

Åsa Larsson får nog av sommaridyllen

Jag får ofta frågan om jag inte ska skriva om Mariefred snart. Alla mina historier, både romaner och noveller, utspelar ju sig i Kiruna. Jag svarar alltid nej. Kiruna är min stad. Där växte jag upp. Där utspelar sig mina mordhistorier. Där hänger jag upp sönderslagna präster i kyrkor, där får folk bli skjutna och dränkta och sänkta och ihjälslagna och huggna och elektrifierade.

Men så här på sommaren i Mariefred börjar det faktiskt klia i fingrarna. Kanske ändå. Mordlusten vaknar lite.

Jag älskar Mariefred på vintern nämligen. Småbåtshamnen ligger öde. Det blåser kallt och ovänligt från vattnet. Nästan alla caféer och restauranger har stängt för säsongen. Slottet sover sin vintersömn. Turisterna turistar någon annanstans.

Det finns något som jag gillar med den där vemodiga, sömniga ödsligheten som drabbar turistorter när det inte är säsong. Jag gillar att vara en av dem som blir kvar.

På sommaren blir Mariefred så outhärdligt vackert. Stockrosorna växer framför gårdarnas trähusfasader som vetter ut mot gatan. Turistbussarna rullar mödosamt uppför kullerstensgatorna. Slottet är som hämtat ur en saga där det speglar sig i vattnet. Kyrkan tronar vit på sin gröna, lummiga kulle. Ångbåten Maja tuffar in från Stockholms Stadshuskaj och det gamla tåget på museijärnvägen stånkar iväg till Läggesta och visslar så det hörs över hela vår soliga och lyckliga stad.

Många av Astrid Lindgren-filmerna har scener som är inspelade här i Mariefred. På Bergsgatan bodde Kajsa Kavat. Jag själv bodde tills för bara ett tag sedan i det hus som var karamellbod i Kajsa Kavat-filmen. Emil var på marknad och fick sin häst precis vid Mariefreds värdshus. Pippis pappas båt Hoppetossa seglade in mot vår ångbåtsbrygga och Ronja Rövardotter har sprungit omkring i Hjorthagen.

Numera brukar torget lite hjälpligt spärras av på sommaren för att tyska filmteam spelar in ännu en Inga Lindström-film. Det är enkla och romantiska filmer där det handlar mycket om idylliska miljöer. Någonstans har jag läst att det helst ska finnas blommor med i varje scen.

Plötsligt blir det för mycket. Inte en kullersten eller stockros till. Och då börjar det klia.

Jag vill att ångbåten Maja ska krocka med ett uppsvällt lik som ligger och flyter i vattnet. Vitt och uppluckrat. Jag vill att gatuarbetarna som plockar bort kullerstenen och ska dra en ny ledning vid torget skall hitta ett kranium. Det råder ingen tvekan om att det är från en människa. Skallbenet har en tydlig krosskada. Men hur gammalt är det? Tre år? Trettio? Trehundra?

Eller kanske en klassisk seriemördarhistoria mitt i sommaridyllen. En efter en hittas de döda på våra mest heliga platser; den älskade tysken Tucholskys grav, hembygdsmuseet i Kallanderska gården, vallgraven som löper runt slottet. Turisterna flyr till Trosa. Köpmannaföreningen är i uppror. Och i god deckarstil avslöjas diverse hemligheter som döljer sig bakom fasaderna; otroheter, perversioner, maktbegär, hot och gamla oförrätter.

Sedan kan tysk tv köpa filmrättigheterna, gulla till hela intrigen och ha med blommor i varje scen. Och stadskärneföreningen kan plantera stockrosor nedanför mitt fönster som tack.

Åsa Larsson är författare och krönikör i Härligt hemma!, Aftonbladets bilaga på lördagar.

Varför Trassel, varför?

Just nu...

Tonåring önskas!

Nu tar Åsa Larsson semester från krönikorna. Glad sommar!

Fler krönikor av Åsa Larsson:

Åsa Larsson

Publisert:

Aftonbladet

/

Relationer