Mina barn bråkar alltid!

RELATIONER

Nanny Anne-Lie svarar på läsarnas frågor

Bebisen gråter om han inte får sitta i bärsele

Jag har en femmånaders bebis som bara vill sitta i sin bärsele. Om jag låter honom ligga själv smågråter han först. Efter ett tag eskalerar det till hulkande storgråt. Jag tar alltid upp honom men han vill inte sitta i mitt knä mer än en minut. Han vill bara att jag går med honom hela tiden. Nu börjar jag känna mig helt slutkörd — snart kan han inte sitta i selen längre, då han börjar bli för tung. Min fråga är om man kan lära en bebis på snart fem månader att ligga själv genom att låta honom gråta och helt enkelt vänja sig? Caroline

Anne-Lie svarar: När du lägger honom på mage på golvet, som är en viktig position bland annat för rygg- och nackträning, lägg dig bredvid. Prata och gulla med honom på plats. Erbjud nya spännande saker en bit framför honom som han kan sträcka sig efter. Lyft upp honom när han för tillfället är tyst. Bestäm innan hur länge han ska vara på golvet. Om han övergår till upptäcktslek, gör något eget på golvet, kanske träna situps?

Gråter han i vagnen, gå i raskt tempo och gärna i guppig terräng, så tar tröttheten ut sin rätt. Pallra upp honom halvsittande men fastspänd i vagnen en stund, låt honom sitta med vid middagsbordet ett kort stund.

Balansen mellan att vara lyhörd för sitt barns behov och en ständig passopp kan ibland vara hårfin. En bra signal är din känsla för slutkördhet, då passar du upp för mycket.

Vi har ingen gemenskap

Vi är en familj med tre barn, 15, 14 och 4 år och allt är kaos. Vi hittar inte en enda gemensam nämnare i vår familj. Tonåringarna (tjej och kille) gillar inte att vara tillsammans och vill helst inte alls umgås med oss andra i familjen. Lillebror är inspirerad av syskonen och har ”tonårsfasoner”: säger emot och är stökig. Ska jag bara glömma tanken på att det är mysigt att vara en stor familj och göra saker tillsammans? Är det bättre att vi bara delar på oss hela tiden, vilket känns jättetrist, eller ska man tvinga tonåringarna att följa med på gemensamma aktiviteter? Kan vi åka bort och lämna lillebror hemma med farmor som han är jättetrygg hos? Med tanke på våra tonåringar så förstår jag att de har andra önskemål på vart vi ska på semester (eller annat) och dessa önskningar passar ju inte lillebrors önskningar. Det enklaste just nu känns som att låta tonåringarna vara och enbart umgås hans premisser, men det känns så sorgligt att umgänget med de stora barnen är slut. Ska det vara så här? Trött mamma

Nanny Anne-Lie: Det är lite extra pyssel när det är stor åldersskillnad mellan barnen. Fast det kan även underlätta en hel del.

Jag tycker absolut ni ska låta minstingen ha en vecka med farmor och ha en tuffare semester med era tonåringar. Det kan ju vara skönt även för er vuxna. Låt då barnen ta hand om en hel del av planeringen, var inte rädda för att prova något nytt. Forsränning eller bergsklättring, kanske? Det kan även bli en liten kompensation för att dom faktiskt får stå tillbaka en del för minstingen.

När det gäller hans semester med farmor så skapa en god känsla för honom så att han får en speciell tid med farmor och inte känner att han går miste om något med er.

Tonåringar håller på att ”av-navla” sig själva, så prova även på att ge dom ansvar – låt dem klara sig själva några dygn. Då med någon annan vuxen som uppbackning väldigt nära till hands. Njut av delad/gemensam/ensam tid på semestern, och ha inte dåligt samvete! Visionen om gemenskap kan skapa en onödig stress. Se i stället till det som fungerar.

Lycka till!

Mina barn bråkar om allt

Jag har tre barn, två barn hos mig varannan vecka, den tredje heltid. Mellan ”varannan-vecka”-barnen har det alltid funnits svartsjuka. De bråkar om allt och ingenting. Den senaste tiden känns det som om striden mellan dem trappats upp. Flickan retas och pojken slåss. Vi har sökt hjälp men det har inte fungerat. Hemma pratar vi nu om att separera barnen en tid för att se om det hjälper — problemet är att deras pappa inte går med på det. Han tycker att problemet är vårt eftersom det är hemma hos oss alla bråk uppstår. Hur ser du på saken?

Nanny Anne-Lie: Det är en bra lösning att separera barn som ständigt ligger i syskonrivalitet. Hur är det med barnens kompisrelationer – störs dessa av att barnen bor på olika ställen? Ibland kan ständiga ”flyttar” starta konflikter, för om barnen inte har kompisar på bägge ställena blir de kanske hänvisade till varandra, vilket gör att bråken drar igång. Barn brukar inte ha så stort problem med tillfälliga separationer. Som förälder måste man vara beredd på att situationer snabbt kan ändras. Det är viktigt att tänka flexibelt även om man är separerad.

Hur pottränar man ett barn med pottskräck?

Min son är två år och fyra månader. De sista fyra månaderna har han helt plötsligt slutat bajsa. Han bajsar en gång i veckan under mycket vånda. På sista tiden har vi fått börja ge lavemang cirka en gång i veckan. Han blir jätteledsen och nästan panikslagen av att behöva bajsa. Han har tidigare varit helt ok i magen. I början var vi inte speciellt oroade utan trodde att det hela var övergående. Men nu känns det verkligen jobbigt för oss att han ska behöva ha det så här. Problemet blir värre och mer ångestfyllt för varje dag. Min son vill heller inte prova pottan som stått på toaletten i ett år. Hur potttränar man ett barn som har pottskräck? Mamma

Nanny Anne-Lie: Att få förstoppningsproblem är ett stort dilemma. Det kan sätta djupa spår inför torrträningen. Ni måste söka en duktig barndietist så att ni inte behöver lavemanget. All hans mat måste anpassas och vara lagom lösande. Han kan även ha utvecklat överkänslighet mot gluten eller mjölksocker. Det kan ni testa på BVC. När magen har börjat fungera – hoppa över pottan och gå direkt på toaletten. Ha eventuellt en insats. Ta det väldigt långsamt och utan stress. Kanske han till en början kissar på toaletten, och bajsar i blöjan. Försök att vara neutrala till problemet så att han inte känner av er oro.

ARTIKELN HANDLAR OM