Jag borde också ha polisanmält

RELATIONER

Jag minns fortfarande den äckliga känslan av hans händer. Hur de drogs över kroppen medan han försökte slita av mig kläderna. Kloliknande fingrar som borrade sig in i huden medan jag förtvivlat sparkade och slingrade mig för att komma loss. Lastbilschauffören slog mig i ansiktet med knytnäven, jag kämpade för att öppna dörren, kunde inte hitta det förbannade låset.

Känslan av lättnad när jag till slut lyckades och föll ned på asfalten var enorm.

Jag var sexton när jag utsattes för våldtäktsförsöket. Killen som jag liftade med hade lurats ut ur lastbilen när jag sov. Jag vaknade med ett ryck när chauffören låste dörrarna, visste exakt vad som skulle ske, att detta var på allvar. Det var inget medvetet beslut att slåss utan instinktivt, men motståndet överrumplade lastbilschauffören och det räddade mig.

Så när experterna säger att kvinnor som blir överfallna ska slåss och skrika och inte vara offer kan jag bara hålla med.

Självklart påverkade händelsen mig mer än jag kunde förstå när lastbilshelvetet hade kört i?väg och jag satt och grät vid vägkanten medan killen tafatt försökte trösta mig. Misstänksamheten höll i sig länge, likaså ångesten och ett ganska destruktivt beteende. Men hur dåligt något än är finns det alltid något bra att hämta ur det. Det faktum att jag lyckades slå mig fri gav mig också självförtroende. I?dag tänker jag aldrig på den där kvällen i lastbilen, det har inte lämnat några djupare spår.

Men man är sina erfarenheter och jag borde ha polisanmält och berättat för någon vuxen om vad som hänt.

Det jag utsattes för var bara ett försök, inte mer. Det kunde ha varit mycket värre. Varje dag våldtas åtta kvinnor, det är ofattbara siffror, oacceptabla. Tänk vilken ångest de bär på, vilka sår en sådan händelse lämnar och hur den inte bara plågar den drabbade utan också påverkar hennes familj, vänner och alla runtomkring.

Därför känner jag en enorm respekt för Caroline och alla andra som våldtagits och sedan gått vidare. De som konfronterat sin egen smärta och sedan rest sig igen, det är styrka och mognad.

Framför allt vill jag tacka dem som vågar ställa sig upp och berätta. Livet är oberäkneligt – svåra, smärtsamma saker drabbar alla på ett eller annat sätt. Men att rakryggat stå upp och dela sina erfarenheter så att andra kan lära sig av dem är stort och värdefullt. Det går att komma vidare, en hemsk händelse betyder inte alls slutet utan kan lika gärna vara en början på något nytt.

Kvinnorna i artikelserien om Vita bandet har brutit det tabu som finns om att tala om våldtäkter. Kan också skammen lyftas bort från de drabbade och lägga den hos förövaren, där den hör hemma, är denna kampanj en stor framgång. Jag hoppas innerligt att det blir så. För att tiga om det oacceptabla leder aldrig någonstans.

Och ensam är aldrig någonsin stark.

Läs också

Tidigare artiklar

Johanne Hildebrandt