Skulle slänga soporna – blev våldtagen

RELATIONER

Nu kommer Carolines bok om våldtäkten

1 av 3 | Foto: Sara Ringström
har skrivit bok Caroline Malmberg Willfox blev våldtagen när hon skulle slänga soporna. Den 8 maj släpps en bok, som bygger på hennes dagboksanteckningar efter händelsen.

Caroline skulle bara gå ut med soporna. Det förändrade hennes liv.

Vid porten väntade två män, som överföll och våldtog henne.

Första tiden efteråt kände hon sig naiv, skamsen och äcklig.

I dag vill hon ge ett ansikte till den alltför vanliga rubriken ”Kvinna våldtagen”.

Caroline Malmberg Willfox var helt säker på att hon skulle dö.

Där, i baksätet på bilen, drogs jackan åt kring huvudet ju mer hon kämpade emot de två män som höll på att våldta henne. När byxorna och trosorna hängde nere vid knävecken gav hon upp.

– Man stänger av känslorna på något sätt, man orkar inte. Jag insåg att ju mer jag kämpade emot desto mer skadad skulle jag bli. Men jag minns att jag nästan blev lättad när de drog av mig byxorna, då visste jag i alla fall vad de skulle göra med mig och att de inte skulle döda mig direkt.

Det skulle ha blivit en helt vanlig kväll i 21-åriga Caroline Malmbergs liv. Hon hade bra bostad. Trendigt jobb. Snygga kläder. Klockan visade att det snart var dags att gå och lägga sig, men först – bara ytterligare lite småprat med bästa kompisen Matilda, som var på besök. Caroline skulle bara gå ut och slänga soporna innan de skulle fortsätta prata.

Hon kom aldrig tillbaka den kvällen.

– Jag var så naiv när killarna utanför porten frågade om jag ville hjälpa dem att starta deras bil som hade gått sönder. De sa att de var starkare och att det var bättre om jag satte mig i framsätet och vred om startnyckeln så att de kunde skjuta på.

Försökte kämpa emot

Hon tystnar. Tänker tillbaka på den krispkyliga septemberkvällen för snart två år sedan då hennes liv förändrades för alltid. På hur någon drog henne bakåt och våldsamt slängde en jacka över hennes huvud. Virade en halsduk hårt, hårt runt hennes hals. Började dra av henne byxorna.

Caroline skrek för allt vad hon var värd. Slogs. Men männen var starkare.

Uppe i lägenheten började Carolines kompis Matilda bli orolig. Hon ringde en gång. Två gånger. Sex gånger.

Samtidigt slängde männen ut Caroline på en tom parkeringsplats. Våldtäkten var fullbordad. De behövde henne inte längre.

– Jag minns att jag la armen över huvudet, jag ville inte se dem. Jag hörde bara bilen rivstarta.

I dag tackar Caroline sin lyckliga stjärna för att hon hade tagit med sig mobiltelefonen. Med darrande fingrar svarade hon till slut när Matilda ringde.

– Jag berättade inte om våldtäkten, men jag grät och Matilda förstod direkt att något allvarligt hade hänt.

Caroline hade ingen aning om var hon befann sig, men tillsammans lyckades de lista ut att hon var kvar någonstans i Stockholms södra utkant, vid Hammarby sjöstad.

Männen hotade henne

De båda kompisarna möttes halvvägs.

– Strax efteråt kom poliser, trots att jag hade sagt till Matilda att hon absolut inte fick ringa till dem. Männen pratade inte mycket men de sa till mig att varken jag eller min hund skulle leva särskilt länge till om jag anmälde dem.

Caroline reagerade med ilska. Poliser! Varför då? Hon ville ju bara glömma det som hänt.

– Jag blev så arg när jag inte ens fick gå på toa eller tvätta händerna eftersom jag kunde förstöra bevis. Poliserna var otroligt proffsiga, men det förstod jag inte då. De kunde hantera mina utbrott, men framför allt förstod de vad jag hade råkat ut för bara genom att ta in mitt beteende på rätt sätt. Jag behövde inte berätta vad som hade hänt, de koncentrerade sig på att försöka få fram så mycket som möjligt om männen. Jag kände mig skyldig, skamsen, värdelös. Jag skämdes för att jag hade blivit våldtagen. Jag kände mig så smutsig och äcklig, säger hon.

Caroline följde med till gyn­akuten. Hon fick klä av sig. Blev fotograferad från alla vinklar. Någon skrapade bort hud under hennes naglar.

– Besöket där var nästan det mest kränkande. Jag fick ju klä av mig allt. Men de gjorde ju bara sitt jobb.

Började skriva dagbok

Dagen efter våldtäkten började hon skriva dagbok:

”Sovit dåligt i natt. Mår skit. Vet inte om jag drömt eller om det verkligen hänt. Hur kunde jag vara så dum? Fan Caroline, vad du är blåögd och naiv. Känner mig så liten och ynklig. Håller på att bli knäpp, jag tänker och tänker hela tiden. Har ångest över att min vän och polisen vet vad som hänt. Jag kan inte berätta för någon, är rädd för att de ska känna samma förakt som jag själv. Jag har ont och är öm över bröstet, benen, kinden och för att inte tala om där. Milla kom in i mitt sovrum och berättade att de pratade om övergreppet på nyheterna och att pressen hade skrivit om det i dagens tidning. Jag kände hur skräcken spred sig i kroppen. Tänk om folk fattar att det är mig det handlar om? Ska ta och lägga mig i ett bad nu. Måste skrubba bort allt. Min kropp är mer uppskrapad i dag än den var i går, på grund av allt skrubbande. Är helt vek och lealös. Vill somna, men kan inte sluta ögonen, för då blir jag så rädd. Nu kommer jag att spy, måste lägga mig ner för annars trillar jag ner på golvet.”

Caroline stängde av allt, kunde inte gråta. Hon åt allt hon kom över – och kräktes upp allt igen. Samtidigt ville hon inte gå till någon psykolog. Sa att allt var bra när någon frågade.

Och helvetet fortsatte.

Ringa på dörren

Strax efter övergreppet började det ringa på dörren utan att någon var där.

Polisen flyttade in för att spana från hennes lägenhet och Caroline följde med sin mamma till hemstaden Göteborg.

Först under protest.

– Men väl där började jag prata om det som hade hänt, det hjälpte mig mycket. Jag tog ut all min ilska på mamma. Men samtidigt pratade vi väldigt mycket och kom varandra otroligt nära under den här tiden. Det allra jobbigaste är de vänner som har vänt mig ryggen och inte vågar prata om det som har hänt.

Tre dagar efter övergreppet skvallrade dagboken om Carolines innersta känslor:

”Kommer jag någonsin att fungera som en normal människa igen?”

Den tiden skulle komma fortare än hon hade vågat hoppas. Från att ha levt i en tillvaro av totalt kaos började hon försiktigt sträcka ut en hand. Säga att hon inte mådde bra.

Caroline följde med en kompis till Sälen. Där satt hon i en stuga och grät ur sig alla känslor.

– Jag drömmer inga mardrömmar längre, men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att sitta i baksätet på en bil. Det går bara inte, speciellt om någon sitter där bredvid mig. Då blir jag helt apatisk, säger Caroline.

Ett annorlunda liv i dag

I dag har Caroline fått tillbaka livsglädjen. Hon säger att hon tack och lov kan fungera helt normalt sexuellt – och hon vägrar vara ett offer. I stället vill hon bli ett ansikte för kvinnorna som blir undanskuffade bakom de alltför vanliga tidningsrubrikerna ”Kvinna våldtagen”.

Den 8 maj kommer Carolines dagbok ut i bokform. Skrivandet har fungerat som en terapi för henne.

– Det kanske låter konstigt, men jag är mycket gladare i dag än före våldtäkten. Tidigare var mitt liv mest yta, man skulle ha snygga märkesstövlar och vara så duktig jämt, men i dag ser livet helt annorlunda ut. Det är jag tacksam för.

Fotnot: Än är ingen gärningsman åtalad för våldtäkten, men utredningen – som är sekretessbelagd – pågår fortfarande.

Carolines råd till andra våldtagna kvinnor:

Läs också:

Caroline Engvall ([email protected])