Kalla henne inte ”Järnlady”

RELATIONER

Det blir med största sannolikhet Angela Merkel, 51, som blir ny förbundskansler i Tyskland, den första kvinnan någonsin på den posten. Kristdemokratiska CDU där Merkel är ledare sitter i förhandlingar med framförallt socialdemokraternas SDU och utgången väntas bli att Gerhard Schröder träder tillbaka för Merkel mot att socialdemokraterna får lika många ministerposter i koalitionsregeringen. Jag tycker, trots att jag definitivt inte skulle röstat på CDU om jag var tysk, att det är betydelsefullt att Merkel blir förbundskansler. Jag tänker också på en debattartikel av Lars Gustafsson nyligen, där han kritiserar dem som kallar starka kvinnliga ledare för ”stålmormor”, ”järnlady” och liknande, som Thatcher bland andra alltid råkade ut för. Gustafsson menar att det är ett sätt att desavouera kvinnor och att det drabbar just de verkliga kvinnliga ledarna, inte mähäna. Jag vet att jag själv är skyldig till att ha kallat Thatcher ”järnlady” mer än en gång. Jag ska ta det här till mig och tänka mig för när det gäller Merkel.

Ebba tar bladet från munnen

Fi:s uppgång och fall, åtminstone so far... känns mycket sorgligt. Och om det känns sorgligt för mig, hur ska det då inte kännas för Ebba Witt Brattström som troligen ägnat enormt mycket engagemang och tid åt det här projektet i åratal? Jag tycker ändå att den debattartikel som Ebba kom med i Dagens Nyheter i går var förvånansvärt balanserad. Själv hade jag velat skrika av ilska.

Ebba vänder sig inte minst mot den toppstyrning av Fi, eller en kupp av styrelsen, som hon anser att bland andra Tiina Rosenberg ligger bakom. Att önska de kvarvarande kvinnorna som är för en platt organisation lycka till, känns däremot alldeles för vagt, tycker jag. Hur ska de orka när du inte gjorde det Ebba? Kom tillbaka och kämpa.

Veckans man: Tom Cruise

Det låter kanske inte klokt att skriva så för visst är han ännu snygg, men Tom Cruise ger mig krypningar. Inte rysningar av välbehag utan just krypningar av obehag. Precis som varje man som kräver, högt och med hela handen eller med subtilare medel, att den nya kvinna de träffat ska göra sig av med sitt tidigare liv precis som om det aldrig existerat. Så förefaller Tom Cruise, 43, göra med den 17 år yngre Katie Holmes. Hennes vänner berättar att hon överhuvudtaget inte hörts av sedan hon träffade honom. Hon avskedar alla som varit i hennes tjänst tidigare, dvs hon gör sig av med alla som bevisar att hon haft ett eget liv, före honom.

Hela Tom Cruises resa från jämnåriga Nicole Kidman, till Penelope Cruz, som också hade en egen resning, till denna anpassbara flicka som just nu inte har ett enda jobb och står i direkt beroende till Toms berömmelse och pengar, den resan är ytterst nedslående och borde väcka mer onda aningar än att han hoppade i soffan hos Oprah Winfrey. Lägg till det Toms krav att Katie efter kort bekantskap ska gå med i scientologerna, att han skickar med en kontrollant från nämnda rörelse som ska vara med henne varje steg, och rapportera till Tom. Att han dessutom gör henne gravid efter bara några månaders bekantskap. Tom Cruise kan hoppa som en galning i vilka soffor han vill, men för mig är det här inte uttryck för kärlek, utan för makt och äganderätt. Och möjligen desperation.

Åsa Mattsson ([email protected])