Med hammaren beredd under blusen

RELATIONER

Jag har en väninna som gav sin dotter en borrmaskin i 30-årspresent. Det har man alltid nytta av, tyckte hon. Själv är hon lokförare och en föregångare när det gäller att bryta mot fördomar om vad kvinnor kan. Jag kunde inte annat än hålla med, fast jag aldrig har använt en borrmaskin. Efter att ha läst vår artikel idag om att kvinnor har börjat ta över männens hantverkssysslor hemma så tänker jag skaffa mig en själv. Det är ju helt rätt. Varför ska man sitta och vänta på att männen ska skruva och hamra? Det mesta klarar kvinnor själva, och där tror jag att Ernst Kirchsteiger och Martin Timell kan ta åt sig en del av äran för att vi fattat det.

Samtidigt har alla matlagningsprogram inneburit att männen börjat komma in i köket, till och med tycker att de är bättre på matlagning, medan kvinnor har reducerats till grovdiskare och plockerskor i många hem, i alla fall i min bekantskapskrets och på helgerna. Vardagens köttbullar och makaroner får kvinnorna ha ifred... Det är inte lika kul tycker jag. Låt gärna männen ta sin del i köket, men låt dem göra alla sysslor, typ diska de flottiga kastrullerna, och behåll hälften av det roliga finmatlagandet för egen del. Som man får cred för.

Lite färg på tillvaron

Orange har blivit den färg som de borgerliga partiledarna försöker göra till sin. Först ut med orange slips var Lars Leijonborg och sedan tog Fredrik Reinfeldt efter. Nu uppträder också Junilistans Nils Lundgren med orange slips. Den positiva associationen kommer sannolikt från den oranga revolutionen i Ukraina och Viktor Justjenko. Färg är viktigt i offentligheten. Alla har väl noterat Fi-Tiina Rosenbergs chockrosa t-shirt under kavajen, en riktig feministfärg. Därför blev jag lite förvånad över att regissören Thommy Berggren som satt upp Fröken Julie på Dramaten tydligen gick runt i cerise tröjor under hela repetitionstiden. Är det hans undemedvetna feministiska sida som vill fram?

Tips från coachen

Läs Peter Kadhammars lus-reportage suveräna i Aftonbladet dag. Samhällskritik från ett hårrotspersopektiv!

Veckans man: Sean Connery

Jag vill egentligen inte läsa om att Sean Connery uppges ha slagit sin ex-fru. Hur dumt som helst. Jag är visserligen uppväxt med Roger Moore som James Bond, men Sean Connery är faktiskt bättre, och snyggare. Och först. Sean Connery gav gentlemannen ett ansikte för en bred filmpublik; flotta sportbilar och dry martini, stil på kläderna och förförarkonsterna. Men så var det alltså med den klichén. Nu skriver alltså hans första fru Diane Cilento att Sean Connery hotade och slog henne under deras förhållande. Sean Connery går förstås inte med på det och hänvisar till sin nuvarande fru Micheline och undrar hur nån tror att hon skulle ha kunnat vara gift med honom i 25 år om han slog henne... Ja Sean, om det inte vore för följande uttalanden, i dels Playboy och dels Vanity Fair, så skulle din trovärdighet kanske vara något lite större:

”Jag kan inte tycka att det är något särskilt fel i att slå en kvinna. Men jag rekommenderar inte att man slår henne som man slår en man.”

”Ibland är där kvinnor som driver saker till sin spets. De är ute efter en konfrontation. De vill ha en smäll.”

”Att slå en kvinna är inte det grymmaste man kan göra mot henne. Det är mycket grymmare att skada någon psykologiskt, att försätta dem i ett tillstånd där de verkligen börjar hata själva.”

Jag antar att Sean Connery har läst och godkänt citaten.

Jag avslutar med en fråga: Jätteödla i nästa Jurassic Park, Sean, som avslutning på karriären?

Åsa Mattsson ([email protected])