”Pappa kom hem!”

RELATIONER

Terri Eriksson om pappornas del i tidspusslet

Terri Herrera Eriksson.

”Man skulle lägga ner jobbet och vara hemma när ungarna är små.”

Jag tror att de flesta har nuddat vid tanken någon gång under småbarnsåren.

Själv tänkte jag så då och då när dottern just hade börjat på dagis och grät hjärtskärande när jag gick. Det var snömoddigt, alla var förkylda och det jobb jag hade gav inga större flexutrymmen.

ena sidan: en 20-månaders unge som alltid ville sitta kvar i famnen lite till. Och lite till.

På andra sidan: en otålig chef som demonstrativt tittade på klockan när jag slank in en kvart för sent. Alltid för sent.

Klart att jag, som ändå älskar mitt jobb, blev sugen på att lägga ner allt vad karriär, löneutveckling och kollegor innebar.

tänkte aldrig min man. Han var fullt upptagen med att vara nöjd med att ha varit pappaledig i ett drygt år.

Det där med mammor och skuld tycks höra ihop på ett osedvanligt klistrigt sätt.

Brittiska tidningar rapporterar idag om en undersökning som visar att var tredje mamma vill bli hemmafru.

Egentligen tror jag inte att undersökningen helt går att översätta till svenska förhållanden.

Vi har längre föräldraledighet och annorlunda förskole- och skolsystem.

Om jag till exempel hade valt att bosätta mig permanent i min pappas hemland Spanien, där det går en förskolepedagog på tjugo koltbarn och föräldraledigheten är fyra månader lång, hade jag också övervägt att vara hemma under småbarnsåren.

Fast bara övervägt. För sen kommer frågorna med självklara svar.

Vill jag vara ekonomiskt beroende av min man? (Nix.)

Vill jag ha en usel pension? (Absolut inte.)

Vilken vardag vill jag ha? (En där jag både kan jobba och ha tid för familjen.)

Förresten – vad skulle hända om jag som hemmafru blev dumpad?

Då skulle jag inte bara ha en sprucken relation att ta itu med, utan också en totalhavererad ekonomi.

Om man ser till skilsmässostatistiken är det en inte helt otrolig tanke.

Och som vanligt saknar jag papporna.

Brittiska mammor vill vara hemma mer. Vad vill papporna?

Vara borta mer? Vara hemma de också? Är de överhuvudtaget tillfrågade?

Om papporna också gick ner till deltid och satsade på familjen, skulle mammorna fortfarande känna att de ville och behövde vara hemma i samma utsträckning?

Jag tror inte det.

Det är för mig obegripligt att vi fortfarande lever i en värld där kvinnor vill bli hemmafruar och medan männen ofta jobbar mer när barnen är små.

Det borde gå att balansera på ett bättre sätt. För allas bästa.

Pappa, kom hem!

ARTIKELN HANDLAR OM