”Den enda gången jag har velat gifta mig? När min flickvän sa att hon inte ville”

RELATIONER

Läs Daniel Pernikliskis krönika

Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Den enda gången jag har velat gifta mig var när min flickvän sa att hon inte ville, när vi någon gång diskuterade giftermålet som ren företeelse. Egentligen ville jag inte gifta mig då heller, inte på riktigt, utan det handlade mer om att jag greps av en viss vadå-varför-vill-du-inte-gifta-dig-med-mig!?-reaktion.

Min svala inställning till giftermål betyder inte att jag inte brinner för olika sorters kärleksbekräftelser, tvärtom, men för mig framstår inte giftermålet som en särskilt stor sådan. Mer som någonting formellt. Om det kanske är resultatet av att jag är ett skilsmässobarn, att jag någonstans tänker att de där löftena inte betyder ett skit i alla fall, det vet jag inte.

Däremot är det statistiskt sannolikt att jag hade resonerat annorlunda om jag hade varit en flicka, eftersom det inte är ovanligt att det lyckoskimrande prinsessbröllopet presenteras som lek redan från barnsben för många flickor. Samtidigt som deras jämnåriga killkompisar leker robotar, riddare och spindelmän. Rimligen börjar bilden av ett bröllop som någonting oerhört romantiskt att formas redan där.

Det skulle inte ursäkta, men väl vara en del av förklaringen till, att det ser ut att vara kvinnorna i mycket högre grad än männen som ordnar med det praktiska inför ett bröllop. Att de har bilden mer klar för sig eftersom planeringen började redan i sandlådan.

Inte sällan har jag hört män säga att den största anledningen till att de gifte sig var att deras fru så gärna ville. Det kan man ju välja att se som någonting fint om man vill – en kärleksgåva. Men det är knappast en kärlekshandling värd namnet om man låter henne fixa allt själv.