”Man ska jämföra sig med många oretuscherade, vanliga människor”

avDaniel Pernikliski

RELATIONER

Daniel Pernikliski om hur man inser att man är en ganska vanlig, oretuscherad människa själv

Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Jag hade komplex över att jag var liten, när jag var liten.

Bland annat.

Jag hade andra komplex också under olika delar av min uppväxt.

Stora fötter och stora öron till exempel, men det där med att vara liten var det som höll i sig längst.

Liten med stora öron och stora fötter.

Från sidan såg jag ut som ett ”L” och framifrån som ett ”T”.

Om jag tittade framåt och stod med fötterna åt sidorna, såg jag ut som en romersk etta (I), men det var ingenting jag led av.

Så stod jag i princip aldrig. Inte ens i högstadiet.

Alla är ju mer eller mindre små när de är små, men jag var liten även för att vara liten, så att säga.

Och det hade jag komplex för – att jag var sent utvecklad, sånär som på öron och fötter.

Pappa som är ganska lång, men som också var sent utvecklad, uppmuntrade mig genom att säga att han växte jättemycket mellan fjorton och femton, och att det därför var sannolikt att jag också skulle göra det.

När ingenting hade hänt på min femtonårsdag, sköt han upp åldern (alltså ljög eller mindes illa) till femton – sexton. Och så fortsatte det, ända tills att jag faktiskt, äntligen, sköt i höjden.

Då kunde jag läsa i mitt pass att jag var hyfsat lång, i alla fall inte kort (ca 187), men jag kände mig fortfarande liten.

Gång på gång överraskades jag av att jag var betydligt längre än ett flertal människor som jag absolut inte uppfattade som korta.

Men den inre bilden av hur man ser ut etablerar sig tidigt och är så mycket starkare än spegelbilden, och därför har det tagit mig år av jämförelser för att växa i min egen längd.

I alla fall nästan.

Vill man veta hur man ser ut på riktigt, måste man verkligen SE hur andra människor ser ut.

Man ska inte bara jämföra sig med en, utan med många – många oretuscherade, vanliga människor.

Gör man det är sannolikheten ganska stor att man upptäcker att man är en ganska vanlig, oretuscherad människa själv.

Och det är inte så illa.