Första hjälpen!

RELATIONER

Vår reporter lär sig rädda liv hos Röda Korset

1 av 5 | Foto: Aftonbladets reporter Åsa Erlandsson kollar om dockan andas.

En äppelbit i halsen. Kaffekoppen som skvimper ut. Eller ett fall ner från skötbordet.

På en sekund kan barnets upptäckarglädje förvandlas till katastrof. Då gäller det att veta vad man ska göra.

Aftonbladets reporter Åsa Erlandson gick en kurs som räddar liv.

Snart tändas tusen juleljus. Och med den nötter som ska knäckas och glögg som ska värmas. Upplagt för barnolycksfall, med andra ord.

Julen har redan kommit till Röda Korset i Danderyd i Stockholm. Kurslokalen fungerar också som affär och här samsas julgranen med tummade böcker för 10 kronor och udda kandelabrar till fyndpris. Det luktar second hand. Hit har 13 småbarnsföräldrar och ett äldre par kommit för att ägna en söndag åt att lära sig rädda liv. De minstas liv.

– Min kollegas dotter var bara en månad när hon plötsligt slutade andas. Mormor visste hur man ger första hjälpen till barn. Tack vare hennes ingripande gick det bra, säger Mårten Grebäck som är här tillsammans med hustrun Yvonne. Om två veckor ska de bli föräldrar och då vill de vara förberedda.

Undvika dödsfälllor

Ett annat par har en dotter på ett år som precis börjat äta själv. De vill lära sig undvika att korvbitar blir en dödsfälla.

Kursledaren Marie Forslund har undervisat såväl privatpersoner som företag i snart 30 år. Hon har sett olika teorier komma och gå, avlivat medicinska myter och hört de flesta bortförklaringar.

– Folk säger att de inte har fått lära sig detta, trots att det lärs ut i såväl skolor som på tv. Det är helt enkelt något man själv får se till att ta del av, säger Marie Forslund.

Hennes budskap när något allvarligt har hänt är enkelt: Gör något. Snabbt. Sedan spelar det mindre roll om det är precis enligt kursboken. Det stora problemet är nämligen inte att folk gör på fel sätt, utan att allt för många inte gör något alls.

Nya riktlinjer

Januari 2006 kom nya riktlinjer för hjärt-lungräddning som både anses vara mer effektiva och lättare att komma ihåg. Vi börjar med dem och alla lägger sig ner och ömsom blåser, ömsom trycker på små livlösa spädbarn i plast. Mattan förvandlas till ett smärre slagfält där temuggar spills ut och där Anita och Lennart Johansson skrattande råkar rulla in under pianot när de övar på att lägga varandra i stabilt sidoläge.

– Vi har fyra barnbarn och det var min dotter som såg till att vi kom iväg på kursen. Hon och hennes man ska också gå någon gång, bara de får tid, säger Anita Johansson när hon hämtat andan.

Sedan fortsätter vi med att gå igenom de vanligaste olyckorna som barn kan råka ut för: Sätta i halsen, blödningar, brännskador, sår, skallskador och förgiftningar. Utöver det som står i kurslitteraturen får vi konkreta tips, som att barnet alltid ska sitta ner när det äter för att undvika att maten fastnar i halsen. Något som får mig att tänka på vår lille (S)Lukas där hemma, 14 månader gammal, som alltid tar bananen i två tuggor blankt. Ett annat råd är att direkt kyla en brännskada på ett barn med svalt vatten ett par minuter, åtminstone så länge det går.

Vi pratar också om hur mycket psykologin spelar in, att det ibland räcker med en lugnande röst för att en skadad person ska slappna av. Jag kan det här, jag tar över nu.

Samtidigt är exemplen så många att det inte är konstigt om man blir nojig.

Trygghetsnarkomani

– Ja, vi tar upp många hemskheter man inte visste fanns. Men målet är att känna sig tryggare tillsammans med barnen, säger Marie Forslund.

Hon vänder sig mot den pågående debatten om trygghetsnarkomani som anklagar föräldrar för överbeskydda sina barn.

– Det räcker att ramla i trappan en gång för att få en skallskada. En del tycker att det bara är bra om barnet lär sig, men då måste man som vuxen finnas till hands, säger hon.

Ju mer man säkrar hemma, desto mer måste man lära barnet, paradoxalt nog.

– Samtidigt är det vanskligt att gå ut generellt och säga exakt hur man ska göra. Barn är så olika och det är alltid samma unge som slår sig på dagis. Varje förälder måste hitta sin gräns, säger Marie Forslund.

Åsa Erlandson

ARTIKELN HANDLAR OM