Relationer

Deras kärlek överlevde förintelsen

RELATIONER

Judith och Abram: ”Trots allt lyckades vi bygga upp ett bra liv”

Idag är det den internationella minnesdagen för förintelsens offer.

Denna dag 1945 befriades Auschwitz.

Judith och Abram Popinski kom dit den 19 augusti 1944.

I samma godsvagn. De var förälskade och på rampen skiljs de åt.

Hundra mirakel senare möts de igen. I Sverige.

Trots allt. Judith och Abram återkommer ofta till det uttrycket.

Det sammanfattar allt. Deras liv. Deras äktenskap.

Deras starka kärlek som började i ett tvätteri i det smutsiga ghettot i Lodz, i det av nazisterna ockuperade Polen.

En plats där vanmakten, svälten och kölden härjade. Ett ställe där de fick se människor de älskade svälta ihjäl.

En plats där SS-män kunde rycka upp dörren och ta med sig vem de ville. Ghettot lämnade de tillsammans i en godsvagn en varm sommardag. De hamnar i Auschwitz. Var och en för sig tvingas de överleva.

Tusen mirakel senare möts de igen. I ett land de aldrig varit. Vars språk de inte kan. Alla i Judiths familj är då borta. Abram har sin syster och far hos sig.

– Trots allt lyckades vi bygga upp ett bra liv.

Judith och Abram Popinski är 85 och 84 år. Vi möts i deras vackra villa i Malmö. Kaffe, nybakat bröd och lax är framdukat. De fick så småningom en dotter, barnbarn och nu står foton av barnbarnsbarnen Sara och Rebecka på diskbänken.

Levde i skräck

– Jag tror på under. Det finns ingen annan förklaring till att vi klarade oss. Jag har läst andra som sagt att de bestämde sig för att överleva, när de hade accepterat sitt öde. Jag håller inte med dem. Man hade ingen chans att bestämma något alls om sitt liv i lägren, säger Judith.

– Lever jag i morgon? Om en timme? Den skräcken bar vi med oss varje dag. Varje minut. Vem som helst kunde göra vad som helst med en, när som helst. Vi behövde ett under varje sekund, säger Abram.

I morse stod de på en skola och berättade om sina liv. En tjock vinterdimma låg över skolgården och klass 9A satt alldeles tyst när Judith tog med den på sin resa. Hållplatserna var värsta tänkbara. Auschwitz. Sachsenhausen. I mars 1945 var hon i helvetet.

– Helvetet heter Ravensbrück. Ett koncentrationsläger för kvinnor. Vi var 15 till 35 år. Yngre och äldre var ihjälgasade. Stora löss livnärde sig på våra kroppar. I håret, i könsorganen, överallt. Man var helt ensam. I min familj var alla borta.

”Vi blev slavarbetare”

Före kriget bodde hon med sin mor, far och lillebror Jakob i Lodz, Polens andra största stad. Judith avskydde fysik, älskade att läsa och drömde om att bli bibliotekarie. Den 2 september 1939 dog alla drömmar. Tyskland går in i Polen. Terrorn började direkt.

– Synagogor bränns. Judar ska bo i ghetto. Vi blev slavarbetare. Lönen var en tallrik soppa och en bit bröd. De som inte arbetade fick ingen ranson.

Judith får jobb på tvätteri. Chefen heter Abram Popinski. Han är 17 år och en dag hör Judith att Abrams mormor blivit deporterad. Hon går fram till honom och beklagar.

– Så börjar vårt liv ihop.

Första tiden i ghettot försökte de leva som om det snart var slut. De höll soaréer och sjöng.

– Snart tog kölden och hungern all kraft.

Varje dag dog människor i ghettot. Av svält. Sjukdom. En del förs bara bort. Judith och lillebror Jakob får tyfus. Abram lyckas ordna medicin. Judith klarar sig, men inte Jakob.

– Min storasyster Rysia släpas iväg mitt på dagen. Bilden av hennes röda hår är för alltid inristat i mitt minne, säger Abram Popinski som talar för en klass några salar bort.

– Lika klar är bilden av mormor som talar lugnande till oss samtidigt som SS-männen rycker ut henne ur vår lägenhet.

”Annars flår vi er”

Efter fem år ska gettot likvideras. Alla ska ut. 17 augusti 1944 är det deras tur. Tillsammans med Judiths mor, morföräldrar, moster, kusin Rachel och morbror Simon, förs Abrams föräldrar och lillasyster till en uppsamlingsplats.

– Vi lastas in i en godsvagn.

Det var trångt. Panik utbröt. Kvinnor grät. Barn skrek. Dörren reglades utifrån. Tyskarna skrek: ”Håll käft annars flår vi er!” Hela dagen stod vagnen i solen.

Judith satt mellan Abram och sin mor. Inga ord på något språk kan förklara deras sinnesstämning. På kvällen rullar tåget. Destination okänd. De åker ett dygn. Pojkar på stationerna skriker ”De ska göra tvål av er” och drar fingrarna över halsen. Så stannar tåget. De kastas ut på en ramp. Var är vi? Dela på er! Män dit! Kvinnor hit!

Judith hamnar bredvid sin mor, mormor, kusin Rachel, 4 år, och moster. Soldaten pekar med piskan. Judith vänster. De andra höger. Judiths mor sträcker sig mot henne.

– En vakt sparkar ner henne. Ner i smutsen och tillbaka till de andra. Till dem som inte ska överleva den dagen.

Helt panikslagna

Judith förs in i en barack med andra unga kvinnor. De klär av sig. Allt hår rakas. De får en klänning, inga underkläder, inga skor.

– Vi var helt panikslagna. Vakterna skrek: ”Ser ni röken ur skorstenen? Känner ni stanken av bränt kött? Det är era anhöriga”. Först fattade vi inget. Sen dog en del inom mig.

En pojke gungar till på stolen.

– Jag vet att det är svårt att lyssna. Men jag är den sista som kan berätta.

Total förnedring

Lugnet lägger sig direkt. Den första måltiden i Auschwitz var soppa i en plåtburk. Ingen sked.

– Vi plockade upp potatisen med fingrarna. Fingrar som blev smutsigare för varje dag. Skräck. Ondska. Övergivenhet. Förnedringen var total i Auschwitz.

Abram stod jämte sin far under selektionen. Är ni far och son? Nej, bröder, sa pappan på ren impuls.

– Det fanns inga manualer att läsa som tipsade om att när du kommer till Auschwitz-Birkenau ska du svara så och då händer det här. Den här gången hade vi tur.

De sjuka gasades

Från denna dag handlade allt om överlevnad. Att göra sig osynlig under appellerna när de sjuka togs ut för gasning. Att överleva svälten. Skymforden. Slagen.

– Känslorna var nedtrampade. Men innerst inne visste jag att det inte var mig det var fel på, säger Abram.

Han höll ihop med sin far i läger efter läger. Det sista blev Bergen Belsen.

– Liken låg i högar när vi kom. Jag släpade dem till massgravar. Jag blev sjuk. När de allierade befriade oss var jag apatisk. Brann av feber.

Judiths sista bild av fångenskapen är lika mörk.

– Vi passerade en port. Utmärglade spökkvinnor drog en kärra. På den låg nakna döda kvinnokroppar. Kvinnor som vandrat från läger till läger. De levde anonymt, dog okända och begravdes i massgravar. De var det sista jag såg av Ravensbrück.

Hon hämtas av de vita bussarna. Först tror hon att hon ska till ett nytt läger, i stället förs hon till Sverige för vård. Här möter hon Abram igen. Trots allt får de ett bra liv, säger hon till niorna.

– Jag ger er min berättelse i arv. Ni är framtiden. Jag är slutet. Var rädda om era familjer, var rädda om era kompisar och om er själva. Tack för att ni lyssnat.

Minnen rivs upp

Eleverna reser sig stilla. En pratsam klass i vanliga fall. De måste smälta det här, säger läraren Ulrika Feldtman. Judith går sakta mot lärarrummet. Minnen har rivits upp. Snart kommer Abram. Han ler mot henne.

– Hur är det Judith?

– Som vanligt.

– Ja, usch. Det är svettigt.

Samhörighet. Det känner Judith när hon står inför eleverna, berättar hon när vi ses hemma i köket en timme senare.

– De lyssnar så intensivt.

1945 återförenas de i Holsbybrunn. Judith, Abram, hans far och syster. Den första härliga händelsen på flera år.

– Vi var så glada, men många var borta.

De hyr en sommarstuga utanför Borås, Abrams far bor med dem. På påsken bjuds de in till en judisk familj. Under middagen minns Judith den sista påsken i Lodz. Hon ser sina släktingar framför sig. Hör deras röster inom sig.

– Det var svårt. Jag var tacksam att jag hade Abram. Och mina arbetskamrater, Greta och Karin Trygg. De gav mig tillbaka tron på människors godhet.

”Livet är en kedja”

Livet i Sverige var inte lätt. Trots allt gick det. De kunde inte svenska och arbetsförmedlingen hade inga jobb. De bad en judisk läkare om hjälp. Två telefonsamtal senare var de anställda på fabrik.

– Livet är en kedja. Be om hjälp. Hjälp andra!

Judith beundrar de som är ensamma.

– Vi är två. Vi hittar styrkan hos varandra. Vi kan skratta och gråta åt samma saker. Vi har byggt upp vårt liv från grunden. Vi gladdes åt den första stolen vi sparat till. Den första soffan. Sen har alla äktenskap olika perioder. Vårt har för det mesta gått uppåt, säger Judith och kastar en blick på Abram.

– Instämmer!

– Vi pratade med varandra och andra som överlevt. De som inte varit med orkade inte lyssna. Och vi var inte kapabla att berätta.

De gifter sig 1946. Sex år senare föds dottern.

– Allt med henne var så nytt, så rent. Man kände sig så smutsig av det tyskarna gjort. Besudlad. Inget av det skulle falla på henne. Vi berättade inget förrän hon blev stor.

Har vunnit - trots allt

När de firade 50-årig bröllopsdag frågade barnbarnen om de kunde resa till Auschwitz. För flickornas skull sa de ja.

– Barackerna var museum. Här fanns behållare med hår. Kläder. Proteser. När jag såg håret påmindes jag om mor och Rachel. Jag bröt ihop och gick ut.

Efter en stund kom äldsta barnbarnet.

– Mormor, tack för att ni tog med oss, sa hon och fortsatte:

– Nu lämnar vi det här bakom oss. Vi åker till en fin restaurang i Krakow och äter en god middag. Och så lever vi vidare.

Judith tystnar. Så säger hon:

– Det stora brottet var att de tog ifrån oss vår värdighet som fria människor. Men vi är fria. Vi kan välja att leva resten av våra liv som fria värdiga människor. Så länge vi gör det har vi vunnit. Trots allt.?

Rudolf Höss förvandlade Auschwitz till dödsläger

Rudolf Höss var kommendant på Auschwitz 1940–1943, samt en period under sommaren 1944.

På sommaren 1941 fick han order om att påbörja förberedelserna för massutrotning av judar, ett arbete som inleddes 1942.

Höss, som var bosatt i Auschwitz tillsammans med fru och fem barn, såg till att verksamheten effektiviserades.

Vid krigsslutet gick Höss under jorden och antog namnet Franz Lang, men upptäcktes i mars 1946 och arresterades.

Han dömdes i Polen 1947 till döden som krigsförbrytare.

Källa: Nationalencyklopedin

Mord i industriell skala

I förintelselägren Belzec, Sobibor, Chelmno och Treblinka mördades minst 1,5 miljoner människor.

I de kombinerade koncentrations- och arbetslägren Auschwitz-Birkenau och Majdaneh mördades minst 1,4 miljoner människor.

I koncentrationslägret Ravensbrück i Tyskland mördades 92 000 människor.

Över 6 miljoner judar mördades i Förintelsen

Polen: 2, 7 miljoner

Sovjetunionen: 2,1 miljoner

Ungern: 550 000

Rumänien: 211 214

Tyskland: 160 000

Tjeckoslovakien: 143 000

Holland: 102 000

Frankrike: 76 134

Jugoslavien: 60 000 – 65 000

Österrike: 65 495

Grekland: 59 185

Belgien: 28 518

Bulgarien: 11 393

Italien: 6 513

Luxemburg: 1 200

Norge: minst 758

Danmark: 116

Albanien: 591 deporterade.

Minst 200 000 zigenare, 120 000 handikappade och 50 000 homosexuella mördades. Därtill 2, 5 miljoner kristna polacker, 3,3 miljoner sovjetiska krigsfångar, 100 000 Sovjetiska tvångsarbetare, 500 000 jugoslaver, 100 000 civila tjecker och 84 000 icke-judiska européer.

De jobbar för att vi aldrig ska glömma

1991 grundade Harry Rubinstein Förintelsens Ögonvittnen i Malmö: ”Överlevande måste stå upp och bevisa att förintelsen ägt rum”. Modiga människor gick ut i skolorna. De talade om sig själv, vad de utstått och sett i koncentrationslägerna.

– Jag gör det för att skydda ungdomen. Det är ett vaccin mot framtida intolerans, säger Abram Popinski.

Idag har gruppen tolv medlemmar och fler än 80 000 elever har lyssnat. Förintelsens ögonvittnen deltar i Förintelsens minnesdag. Idag, söndag, visas filmer, hålls föredrag och förs samtal med överlevande på Stadsbiblioteket i Malmö, mellan 11.30 och 16.00.

Katarina Hörlin Barnekow

Publisert:

Aftonbladet

/

Relationer