”Jag är gift med min styvbror”

Foto: Joachim Nywall
Carina tyckte att det var svårt att berätta för sin mamma att hon hade blivit kär i sin styvbror. ”Jag hade ju träffat sonen till den kvinna som pappa hade lämnat henne för.”
RELATIONER

Carina och Peter är styvsyskon – och gifta med varandra.

– Känslorna gick inte att hejda, säger Carina.

Peter och jag kände varandra redan som barn eftersom våra föräldrar umgicks mycket med varandra. När jag var 14 år, och Peter 11, skilde sig våra respektive föräldrar. Vänskapen mellan min pappa, Janne, och Peters mamma, Marita, hade övergått i djupare känslor och de blev ett par.

Det var naturligtvis en tumultartad tid på olika sätt. Min mamma bröt helt med pappa och med båda sina före detta vänner. Vid skilsmässan tog jag hennes parti. Jag, som var mitt uppe i min rebelliska tonårstid, bestämde mig för att inte träffa pappa. I alla fall inte hemma hos honom och Marita.

Länge umgicks vi inte mer än när vi sågs och fikade på stan. Men så gick tiden. Jag blev äldre och såg att mamma klarade sig ensam och mådde bra. Sex år efter skilsmässan började jag åka hem till pappa igen. Jag var 20 år och det jag var mest spänd på var att träffa Marita igen. Hon hade ju, som jag såg det när jag var tonåring, förstört för mamma och pappa. Men mötet gick bra. Och när jag kom dit var Peter inte längre en pojke på 11 år som man bara lekte med för att ens föräldrar kände varandra, utan en 17-åring som det var kul att umgås med. Som barn hade jag inte tänkt så mycket på honom.”

Blev bjuden på Peters kalas

”Tre år senare blev jag bjuden på Peters 20-årskalas. Efter festen gick vi ut på krogen. Där började det med att jag satte mig i hans knä. När jag satt där var det precis som att jag plötsligt såg honom ordentligt. Det hände ingenting fysiskt, men under sommaren som följde träffades vi i princip varenda dag. Känslorna växte sig allt starkare, de gick inte att hejda. Det tog ett tag innan vi vågade erkänna det för oss själva, och för varandra – men vi var kära.

Givetvis tänkte jag en hel del på vad andra skulle tycka och säga. Det svåraste skulle bli att berätta för mamma. Jag hade ju blivit tillsammans med sonen till den kvinna som pappa hade lämnat henne för. Hur skulle hon ta det? Men mamma tog det väldigt bra.

Peter var mer cool. Han tyckte mest att det fick lösa sig med tiden. I början var vi lite hemliga. Det var väldigt jobbigt när vi var hemma hos pappa och Marita.

Vi var ihop, men vi hade inte berättat det för dem, så vi kunde inte hålla om varandra.”

Blev överraskade

”En dag när vi kom ut med båten till deras sommarställe på Flatön, stod de uppklädda i dörren. De såg lite stela ut och jag undrade varför – vi hade ju varit ute hos dem och umgåtts flera gånger den sommaren. Efteråt berättade Peter att han ringt och sagt att

han skulle ta med sin nya flickvän. Det är så typiskt Peter! Han gör inte så stor dramatik av saker och ting, utan säger rakt upp och ner som det är. Pappa och Marita kommenterade inte att vi blivit ihop. De har väl egentligen aldrig sagt något mer än: ”Ni två får inte bli ovänner och skiljas, för då kanske vi också blir ovänner”.

Annat var det med min storebror. Han fick en liten chock när han fick veta att jag blivit ihop med Peter. Men det berodde enbart på att han sagt på sitt jobb att Peter och han var halvbröder. Han ville hjälpa Peter att få jobb där och drog till med en vit lögn. Vad skulle han nu säga till jobbarkompisarna? Men det löste sig. Så här i efterhand tycker vi mest att det är en rolig anekdot.

Våra kompisar reagerade inte heller så kraftfullt som jag trodde att de skulle göra. De tyckte att det var kul att vi hade blivit ihop. Vid det här laget har de vant sig och tycker mest att det låter lustigt när Peter säger Janne och mamma, medan jag säger pappa och Marita – trots att vi menar samma personer. Gamla bekantskaper tänker på det längre.”

Inte en konstig situation

”När vi lär känna nya människor måste vi däremot berätta hur det ligger till. Det blir nästan alltid samma följdfrågor, om vi vuxit upp tillsammans och hur våra barn tänker.

Den mest negativa synpunkten vi har fått är att våra barn kan bli förvirrade och riskerar att bli mobbade i skolan. Men det har aldrig hänt. Tvärtom är det barnen som har tagit alltihop mest

naturligt. De har ju aldrig haft det på något annat sätt. Tycker de något, så är det nog mest att det är spännande. De poängterar gärna för alla parter, både farmor, mormor, farfar och morfar hur det ligger till. ’Du har varit gift med min mormor!’ säger de till min pappa. Det leder alltid till varma skratt.

Peter och jag ser nog mest fördelarna. Till exempel har vi alltid kommit överens med våra svärföräldrar.

Inte ovanlig situation

”Dessutom har det ju gjort att pappa och Marita, som inte har några gemensamma barn, har gemensamma barnbarn.

Jag tror inte att vår situation är så ovanlig. Det är egentligen inte så konstigt att man blir kär i barnet till den som ens biologiska pappa eller mamma träffar efter en separation.

Jag har många gånger tänkt på att Peter är ganska lik sin mamma till sättet, och att jag är lik min pappa.

Förhoppningsvis kan min berättelse underlätta för andra. Mitt främsta tips till dem som råkar ut för samma sa som jag är: Ta det med ro. Människor reagerar inte så hårt som du tror. Ni är trots allt inte genetiska halvsyskon.”

Jenny Ryltenius