Mejla

Åsa Erlandson

”Jag tappar respekten när någon höjer rösten”

RELATIONER

Åsa Erlandson: Ibland tror jag att vuxna tror att barn är djur

Föräldrar som skriker på sina skrikande barn – Oh the irony! Vad hade ni förväntat er?

Självklart ska man inte gapa på sina ungar. Visst, man blir tokig ibland men skrik är ingen lösning, det är primalterapi. Och det får man ägna sig åt på Norra Stå (eller motsvarande) och tillsammans med arbetskamraterna på en kick off i skogen.

Låter jag präktig? Pekpinnig? Må så vara. Kommentarsfältet här nere bara väntar på dig så: ös på. Skrik! Själv kallar jag mig praktisk för jag avskyr allt gapande och gör allt för att slippa det. Med andra ord: låter bli att skrika själv.

Tänk dig själv att vara tre äpplen hög och ha en vrålande lyftkran som tornar upp sig över dig. Som lägger dig i skugga och skriker åt dig att du är hopplös, fel och ”snart orkar jag inte längre!”. En förälder med vild blick som är tusen gånger starkare och smartare och mer väloljad i käften och jag tänker att lägg av, du har redan övertaget. Big time. Det enda som kommer att hända nu är antingen att a, ungen blir väldigt rädd (och det var väl aldrig målet?) b, ungen börjar skrika själv.

Faktum är att jag tappar respekten för vuxna som skriker. Jag vet inte varför, det har alltid varit så och den dagen min älskade lågstadielärare Gunilla med det ljusa, lockiga håret fullständigt tappade det och skällde ut hela klassen (för något som Martin hade gjort), försvann hon från mitt hjärta. Hon blev aldrig mer densamma för mig.

Ibland tror jag att vuxna tror att barn är djur. Vilda, oregerliga varelser som måste tyglas och som absolut inte går att prata med. I stundens hetta funkar det så klart inte, hur snacksugen är du själv mitt i ilskan?, men det finns andra sätt än att skrika åt varandra och efteråt kan man prata även med ett så litet barn som en fyraåring. Eller testa att prata innan och göra överenskommelser innan sammanbrottet vid godishyllan är ett faktum.

Skrikande föräldrar säger ofta att barnen mår bra av att se ”verkliga känslor” men det tror jag inte ett ögonblick på. Det är sånt där förljuget självpepp som man använder för att döva sitt dåliga samvete. Och kära krönikekollega Malin Wollin, som tror att barn till perfekta föräldrar blir psykon. Du behöver inte oroa dig. Vi föräldrar gör så många fel ändå, var så säker. Marginalerna är helt på vår sida.

Av: 

Åsa Erlandson

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Åsa Erlandsson