Helena, 23: Skoltiden var en kamp för att bli någon jag inte är

avAnna Westberg

Foto: Kai Rehn
”Jag ville under min skoltid bli mer extrovert, för att det har varit normen. Men det har varit en kamp för att bli någon jag inte är”, säger Helena Skagerlid.

I skolan fick hon ständigt höra att hon var för tystlåten.

Länge försökte hon ändra på sig – tills hon insåg att hon var introvert.

– Båda personlighetstyperna behövs. Det ena är inte bättre än det andra, säger Helena Skagerlid, 23.

Allt ifrågasättande under uppväxten fick Helena Skagerlids blygsel att eskalera – och under vissa perioder upplevde hon ångest.

I sena tonåren hände dock något. Helena snubblade över en bok som öppnade hennes ögon – hon insåg att hon var introvert.

Plötsligt fick hon nya perspektiv på sin tysta personlighet.

– Jag insåg att det inte var något fel på mig, att jag bara är annorlunda, säger Helena.

Började bli stolt

För första gången kunde Helena läsa om för­delarna med att inte vara den som alltid pratar.

Det gjorde att hon började bli stolt över sin personlighet.

– Jag ville under min skoltid bli mer extrovert, för att det har varit normen. Men det har varit en kamp för att bli någon jag inte är.

”Fel attityder”

Helena skulle önska att alla skulle få ­höra att det är bra och duger som de är.

Det är då man växer, menar hon.

– Jag tror att samhället skulle må bra av att fler introverta skulle få komma till tals, men samtidigt tror jag att vi behöver båda del­arna. Det är främst attityderna det är fel på.

Hur ska vi ändra attityderna?

– Prata om det. Så att folk får veta vad begreppet introvert innebär, vilket jag tror att många inte vet. Förklara för barn redan i tidig ålder att båda personlighetsdragen finns och att det ena inte är bättre än det andra.

Helena driver sajten Blyga Myran som tar upp det positiva med att vara tyst och som motvikt till samhällets negativa fokus.

– Sedan jag började inse att det var något fint att vara blyg och introvert, så förstod jag att det fanns många fler som behövde få höra det.