Jag ser en katastrof bakom varje hörn

RELATIONER

Kim Anderzon: Det var enklare att vara förälder på 60-70 talet

Foto: Kim och Olivia.

Att vara flicka och växa upp på 40-50 talet, där ”tyst och snäll” var en dygd och att bli gift det högsta målet, har satt sina spår i mitt upproriska sinne. Jag kalkylerade med dåtidens ideal att räddningen skulle vara en prins på en vit springare, som en vacker dag (helst innan man fyllt 21) skulle galoppera fram till förstubron och lyfta upp en framför sadelknappen.

I full karriär skulle vi spränga iväg till paradiset där vi så skulle leva lyckliga i alla våra dar. Den drömmen närde jag fram till 16 år. Sen fattade jag att prinsar inte hittar upp till Norrland. Jag förstod att om mitt liv skulle räddas fick jag ta saken i egna händer. Nöden är fantasins moder och med känsliga spröt nosade jag upp teatern, som blev min räddning.

När jag själv fick en dotter, hade den ”fria uppfostran” gjort entré. Den fria uppfostran innebar att man frågade sitt barn: Hur känner du? Vad vill du göra? Vill du inte gå till skolan idag? Du behöver inte om du inte vill.

Följ med mig till teatern i stället! Du kan ju vara med och repetera, klä ut dig och svara i telefonen. Sedan efter föreställningen går vi ut och äter. Ett sött sovande barn på den stimmiga krogen var liksom bara ett trevligt inslag i den fördomsfria gemenskapen. Ibland var hon ensam hemma när jag spelade. En kväll ringde hon strax innan föreställningen.

– Hej! Jag vill inte vara ensam.

– Kom till teatern då, svarade jag.

– Men jag har inga pengar till tunnelbanan. (Vi bodde i Bagarmossen och teatern låg i Gamla Stan.)

– Kryp under spärren bara! sa jag.

Det var så ENKELT att vara förälder på 60-70 talet.

I dag saknar jag en egentlig uppgift som förälder. Men nu känner jag i stället en djup ORO som jag aldrig kände när barnen var små. Jag har tydligen slappnat av alldeles för länge. NU är jag verkligen OROLIG hur det skall gå. Jag ser en katastrof bakom varje hörn.

Mitt 13-åriga barnbarn var på besök med sin väninna. Jag körde dem till vårt köpcenter där de ville strosa runt hela dan.

– Ni får inte följa med nån ful gubbe, varnade jag. Ibland vet man inte om dom är fula, dom kan locka med nåt litet djur, en kanin!

– Men mormor, jag gillar inte kaniner.

– Nähä, ha det så kul, glöm inte att ringa om det är nåt.

Sen sitter jag förlamad med galopperande hjärtklappning och väntar ... Jag säger till sonen som ska jobba med mig på turné att vi ska flyga tidigt nästa morgon.

– Jag kan ringa och väcka dig!

– Det behöver du inte, jag har väckarklocka.

– Ja, men jag är ju ändå uppe.

– Neeeej!

Jag kommer hem till dottern:

– Kan jag inte få diska?

– Joo, men det är väl mysigare om vi pratar istället.

– Ja, men jag älskar att diska.

Till sonen:

– Vad gullig hon är den där tjejen du träffar, är ni tillsammans?

– Nää.

– Du måste kolla om hon har bra relation med sina föräldrar, om hon fått mycket kärlek, annars kommer det inte att gå så bra.

Ja, man gör så gott man kan. Ändå blir det alltid lite fel.

3 råd till föräldrar

Kim Anderzon , skådespelare och mormor till Birk 20 och Olivia 13

ARTIKELN HANDLAR OM