Kattlådor, vin och gravida

RELATIONER

Det känns lite konstigt att engagera sig i huruvida gravida ska våga städa kattlådan, äta grönmögelost och ta ett glas vin i veckan, när hotet om fågelinfluensan bara verkar växa. Vi kanske kommer att få annat att bekymra oss om... Till dess är det ju nästan tryggt att tänka på

Livsmedelsverkets råd, huruvida de ska ändras eller ej. Jag tycker att de gott kan ändras, de verkar vara stela rester av en gammal uppfostrande myndighetstid, som min mormor brukade berätta om – hur hon till exempel inte vågade ta upp min mamma ur sängen som bebis eftersom man då bara ”fick” amma var fjärde timma. Sånt vi tycker är vansinnigt nu, men som var verkligt då.

Uppenbarligen skapar de flesta av Livsmedelsverkets råd fortfarande onödig stress hos många mammor som tror att de skadat barnet. Det var väl ändå inte meningen? Vad gäller nolltoleransen mot just alkohol kommer det däremot att bli debatt om det rådet tas bort. Det här är väldigt laddat. Jag ser att till exempel samlevnadsrådgivaren Katerina Janouch, som levt med en alkoholist, har reagerat mot en ändring. Alkohol skadar naturligtvis barn precis som vuxna om intaget är för stort och frekvent. Eftersom det är svårt att dra en absolut gräns för när skada kan inträffa hos foster och ammade bebisar har rådet varit noll.

Men man kanske själv kan dra slutsatsen att ett glas vin i veckan går an men att tio glas inte gör det? Eller så avstår man från att dricka under den period som man är gravid eller ammar. Hur svårt kan det vara?

Manliga identitet och kvinnliga kollegor

Claes Runheim, vem är det? tänkte jag först när jag såg att en sportjournalist vid detta namn attackerar kvinnliga kollegor som han anser får oförtjänt exponering och uppskattning när de borde få kritik för att de är undermåliga yrkespersoner. Minsann. Detta skriver Claes Runheim i en krönika i tidningen Metro. Det tar ett tag innan jag fattar att det är min gamle kollega Claes Åkeson, som jag jobbade ihop med ett tag på TV Stockholm, som för pennan. Claes Åkeson, som fick en massa glamourösa uppdrag i tv för att han var så himla snygg, hade en sådan attraktionskraft, som dessutom gick att exploatera i media. Claes har alltså en väldigt kvinnlig erfarenhet, han spelade en kvinnlig roll - är det den han försöker sudda ut för att duga inför sina manliga kollegor nu? Det psykologiska spelet bakom Claes rasande aktion mot de kvinnliga sportjournalistkollegorna påminner om när tonårskillar får utföra speciella prövningsuppdrag, till exempel håna och förnedra tjejer, för att platsa i den manliga grupp som har makten. Claes signalerar som en illröd signallampa: Förlåt mig killar, jag vill ju vara en av er. Claes, det här med manlig identitet, det är svårt det... du har en bit kvar att gå verkar det som.

Veckans man: Harold Pinter

Jag blir lite varm om hjärtat när jag ser bilder av Harold Pinter, nobelpristagaren i litteratur, med den där vegamössan på svaj. Det är nästan lite Rönnerdahl över honom. Om man kan komma över irritationen över att det inte blev en poet, inte en asiat eller afrikan eller kvinna, så är Pinter inget dåligt val. Radikale britten Pinter retar väldigt många på parnassen och det gör ju inte det hela tråkigare. Jag tror till exempel att den avhoppade akdemiledamoten Knut Ahnlund hade fått reda på att Pinter skulle få nobelpriset och att det var därför han försökte svärta ner det och hoppa på Elfriede Jelinek. Det är visserligen att ta en väldig omväg kan man tycka, och väldigt konspiratoriskt, men jag tror Pinter framkallar såna känslor. Undfallenhet och skitsnack bakom ryggen. Många kritiker verkar ha svårt att attackera honom direkt. Han är en modig man, en modig dramatiker, och dessutom helt briljant. Pinter skapar roller i sina pjäser som ställer till oreda, han öppnar för desorientering och kaos. När jag dessutom fick reda på att Pinter skrivit manuset till den hyperromantiska filmen ”Den franske löjtnantens kvinna” med Meryl Streep, föll jag ju alldeles i farstun. Här har vi en man med många bottnar.

Åsa Mattsson ([email protected])