Företagen går runt på ensamma tanter

Foto: COLOURBOX
Uppförandereglerna för telefonförsäljare blir tuffare.
RELATIONER

Vem älskar en telefonförsäljare?

Ingen.

Kanske och förhoppningsvis får de kärlek när de kommer hem till sitt om kvällen. Låt dem åtminstone ha en katt att dra sina ringande fingrar igenom.

Det finns aldrig, aldrig någonsin, en bra tidpunkt för en telefonförsäljare att ringa. Antingen är man ung och fattig och har inte råd att köpa. Eller så är man relativt ung och springer efter barn och hinner knapp torka sig i arschlet utan att någon vill ha hjälp med Wii U. Eller så är man gammal och hinner bli varm i hjärtat av den där signalen, som sedan inte är en av få icke-döda vänner eller ett sockersött barnbarn 34 mil bort.

Jag tänker på det där ganska ofta. Ensamheten. Att vara en gammal tant och inte ha så mycket att göra med den tid som är kvar, att vara som damen i Den stora dagen (googla och gråt dig torr) som väntar på sina barn som aldrig kommer. Och så ringer det ovanpå sorgen någon som vill sälja tvättmedel på prenumeration.

Är det då man råkar bli liköralkoholist? (Fördomsfull profilering om människor födda på trettiotalet.)

Det ringer på min mobil.

”Hej, jag ringer från Radonaktiebolaget Pling och plong, vi säljer radonmätningar” ”Jaha”. ”När gjorde ni senast en radonmätning?”. ”Ingen aning”. ”När köpte ni huset?”. ”2004”. ”Man rekommenderar att man gör en mätning var femte år”. ”Enligt vem?”. ”Va?”. ”Enligt vem är det viktigt att man gör mätning var femte år?”. ”Kommunen”. ”Vilken kommun?”. ”Alltså, de flesta tror jag”. ”Vet du, jag tackar för erbjudandet men jag kollar hellre med mitt försäkringsbolag, hej då”.

Jag vet att många som svarar skriker, lägger på, skäller ut eller bara är ohyggligt otrevliga och låter allt sitt samlade ovett strömma genom en lur och vidare in i örat på någon som inte fick något annat jobb.

Men jag vill inte göra så. Jag vill inte vara ond på de som befinner sig längre ner på karriärstegen än en jordgubbsförsäljare i Domushörnan.

Jag vill bara inte bli uppringd.

Hur många gånger har man inte suttit där med telefonen i handen och försökt krypa ur sitt eget skinn så att den del av kroppen där örat är fäst ligger kvar med en babblande lur.

Hur många gånger man inte suttit där och tänkt: Hur kan detta gå ihop sig?

Hur kan dessa företag ha råd att avlöna ett kontorslandskap av försäljare när alla bara slänger på luren?

Och svaret är lika djävulskt som självklart. Det behöver inte löna sig.

En ung person utan andra uppslag sätter sig i ett förnedrande bås med en telefon (som ingen vill att du ska plocka upp). Du får ett par tusingar i fast arvode, resten får du genom att lyfta på luren och säga saker som du har på en lapp.

Det räcker med att de allra längst upp på toppen kan räkna hem en överskjutande vinst, med hjälp av en tant som köper tvättmedelsabonnemang som överlever henne samt en tjugoåring som går hem och snyter sig i en katt.

Veckans ...

... utgång:

Adam Tensta ska inte be om ursäkt för att han lämnade studion. För oavsett allt annat i denna soppa som inte går att stoppa: Den bästa livesändningen i världen är den när gästen lämnar. Det tycker TV4 också.

... utgång:

Louise Andersson Bodin ska inte näthatas. Inte av någon anledning. Men att hon nu hatas tar ju inte bort det faktum att hon skyller sin okunskap på att hon är lantis. Hej Louise, på landet finns både skolor, böcker och allsköns media. Vi klarar av att hålla oss informerade.

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM