Mejla

Åsa Erlandson

”Hurra! Äntligen ska 'En man som heter Ove' dö!”

Åsa Erlandson välkomnar slutet för den ensamma gubben

Medan deras farsor gick ut i garaget och molteg när de blev ledsna, kan deras söner både gråta och kramas. Hurra! Den nya generationen killar innebär slutet för den ensamma, bortglömda gubben.

Ni vet vem den där gubben är. Han är född på 50–talet och är en fena på att backa med släp men usel på att prata om känslor. Han fattar inte ens vad det skulle vara bra för. Ensamma gubben fattar inte heller att han är ensammast i världen förrän frugan dör och barnen inte hör av sig längre. Inte vännerna heller, eftersom han aldrig hade några. Hon tog hand om sällskapslivet medan han tog hand om verktygslådan, så såg uppdelningen ut. Först när hon är borta slår den smärtsamma insikten honom: ”Jag vårdade aldrig mina relationer. Jag är ensammast i världen”.

Ensamma gubben har ett namn. Han är en man som heter Ove och förra året kom en uppmärksammad bok om honom. I boken är Ove så ensam att han vill ta livet av sig, men överlever. I verkligheten däremot hoppas jag han ska försvinna så att 1950–talisterna var den sista generationen som producerade känslomässigt avtrubbade Ove–människor. Dagens killar förtjänar bättre än att sluta sina dagar i ett radhus som ekar tomt.

Mycket tyder på att vi är på rätt väg. Unga män i dag skaffar riktiga vänner (sådana som går att träffa nykter, utanför krogen), är med sina vakna barn (istället för att bara se dem sovandes när man jobbat övertid) och kan till och med bo ihop med en kompis utan att vara ihop.

Död åt Ove! Leve Johan! (1989 års vanligaste namn).

avÅsa Erlandson

ARTIKELN HANDLAR OM