"Jag målade mig ur sorgen över Simon"

RELATIONER

Annikas son föddes svårt sjuk och dog bara 3 månader gammal

1 av 2 | Foto: Till slut blev det en triss med flickor hemma hos familjen von Schmalensée. Men vägen dit var kantad med svåra besked och en liten pojkes död. Viveka, Annika, Lovisa och Sofia trängs i soffan.

Annika von Schmalensée var 16 år när hon fick veta att hon var steril. Sedan dess har hon fött fyra barn och begravt ett av dem.

Att livet bjuder både den svartaste sorg och den djupaste glädje är något som hon och hennes familj verkligen har fått känna på.

Hemma i lägenheten hos familjen von Schmalensée möts man redan i hallen av spår av barn, mängder av skor och jackor om vartannat. Lilla katten Mimmi smyger längs väggen. Från övervåningen hörs skratt och fniss när Härligt hemmas fotograf Stefan ska arrangera gänget. Viveka, sex år, skulle gärna vara med på alla bilder om hon fick. Vi kikar ut på balkongen och har samma utsikt som Lillebror när han spanade efter Karlsson på taket. Vi befinner oss i Vasastan mitt i Stockholm.

Använde inte svart färg

På matsalsbordet i det ljusa vardagsrummet ligger tre teckningar av en liten pojke som bara fick bli tre månader. Han hette Simon.

Annika undrar om jag ser något speciellt. Jag säger att jag tycker att de är fantastiskt fina.

– Jag förbjöd mig själv att använda svart färg, säger hon. För mitt i sorgen efter Simon ville jag hitta ljuset igen. Jag målade mig tillbaka till livet.

16 år gammal drabbades Annika von Schmalensée, 44, av en svår äggledarinflammation som hon gick med i flera månader. Hon drog sig för att berätta om smärtan och de svåra blödningarna för sin familj. Sjåpig vill man ju inte vara. Till slut fick en väninna henne att åka in akut till Danderyds sjukhus, strax utanför Stockholm. Hon lades in direkt. Och blev kvar en månad.

– Bägge äggledarna var angripna av bakterier. Jag hade en sänka på 120 och fick penicillin intravenöst. Läkaren var tydlig i sitt besked till mig: du är steril, glöm tanken på barn i framtiden, säger Annika.

Men Annika var ung och ägnade inte så många tankar åt doktorns ord.

Som 18-åring träffade hon sin första långvariga pojkvän. De levde ihop under tre år, skyddade sig inte och blev heller aldrig gravida. Visst fanns tanken på barn där, men i första hand pluggade hon.

Oväntat gravid

När hon var 25 år mötte hon blivande maken Johan på en dyk­resa. Sommaren 1992 blev hon helt oväntat gravid.

– Första tanken var förstås: men jag kunde ju inte få barn. Det blev lite tilt i skallen. Men abort fanns inte i våra tankar, säger Annika.

Hon berättar om sin svåra graviditet när vi träffas över en lunch – som går över i eftermiddag. Hon gick upp mycket i vikt och såg enligt sig själv ut som en Michelingubbe. Det är lite svårt att tro när man ser den nätta kvinnan i dag.

Simon föddes den 17 februari 1993 efter en tuff förlossning.

– När jag höll honom första gången var det första jag sa: du har sneda ögon, precis som din pappa. Sen la jag märke till att han hade saliv runt munnen, säger Annika.

Simon fick bara stanna hos dem en timme, sen togs han till röntgen. Personalen såg att något var allvarligt fel men informerade aldrig Annika och Johan innan de försvann med den lille.

– Vi var två timmar i förlossningsrummet och väntade. Det var kallt, sterilt och hemskt. Sen kom en sköterska in och bad oss att komma och prata med läkaren.

Simon måste akutopereras

Läkaren sa att de misstänkte Downs syndrom. Dessutom informerades de om att man måste akutoperera Simon som hade ett glapp mellan matstrupe och magsäck. Det gjorde att han hade svårt att svälja. Och precis som många barn som föds med Downs hade han hjärtfel.

För Annika och Johan kom de svåra beskeden som en kalldusch. Annika beskriver själv att det kändes som om en ridå drogs ner.

De reagerade som i chock, packade sina väskor och drog hem från BB. Sen stängde de in sig hemma i lägenheten. Drog för alla persienner, stängde av telefonen och satt tysta i mörkret i tre dagar.

– Med fasa kan jag minnas det mörka rummet och tystnaden och all ledsenhet. De ringde från sjukhuset och sa att operationen gått bra och att Simon skulle flyttas till S:t Görans sjukhus. Vi åkte dit och mötte en fantastisk kurator som blev min livlina. Det var tack vare henne som vi kunde acceptera Simon och våga älska honom.

Men när Annika såg sin son, ny­opererad och med slangar överallt, i för stora sjukhuskläder och en sond i näsan var hennes första tanke: vilken slang ska jag dra i så att han dör och slipper lida?

– Kuratorn stöttade mig och sa att alla tankar måste släppas fram. Att våga erkänna att man ibland kan önska att det värsta ska hända.

Så småningom kom Simon hem till sin mamma och pappa, men det var ständiga sjukhusbesök. Eftersom han inte kunde äta själv fick de lära sig att sondmata honom. Det var tvära kast i hur folk runtom reagerade och hur sjukvården behandlade dem.

– När vi var på sjukhuset var det enbart fokus på hur sjuk Simon var. När vi träffade vänner och bekanta och berättade om Simon var det som om folk ville skyla över och inte nog kunde poängtera hur söt han var.

Annika fick också sig en rejäl tankeställare. I hennes värld hade det inte funnits en tanke på att hon skulle kunna få ett sjukt barn.

En känsla drog förbi

När Simon var drygt tre månader, mitt i vackraste månaden maj, var de i släktens sommarhus en bit utanför Stockholm. De tre vuxna satt och åt och en bit bort låg Simon i sin vagn och sov. Plötsligt var det en känsla som drog förbi, något som inte stämde. Annika skyndade bort till vagnen och fann sin svårt sjuke son livlös.

– Jag slet upp honom men han andades inte. Johan ringde SOS och de skickade ambulanshelikopter, men han var död. Han hade kvävts.

Inne på sjukhuset fanns kuratorn som funnits vid deras sida sedan Simon föddes. Någon hade klokt nog ringt in henne och hon avbröt sin ledighet för att stötta dem. Under mer än ett år efteråt fortsatte Annika och hon sedan att träffas.

– Vi var helt såriga och mådde uselt. Alla känslor satt utanpå. Jag har minnesluckor från den tiden, säger Annika. Men vi sa till varandra att klarar vi det här, ja då klarar vi allt. Vi kom varandra oerhört nära.

– Vi var förvarnade om att han inte skulle bli gammal, men det gick ändå så snabbt och kom så oväntat.

Anade en reaktion

På begravningen spelade de ”Sol, vind och vatten” av Ted Gärdestad. En sång som Annika lyssnat en del på under graviditeten och som hon anade att Simon reagerade på när hon spelade den när de gosade vid skötbordet. Det var sjukhusprästen som jordfäste Simon i kapellet i S:t Görans sjukhus.

Hon orkade ta fram fotografierna på Simon efter ett tag men tyckte att de kändes så kalla och platta. Som en del i sorgearbetet började hon måla som hon mindes honom men rensade bort de mörka färgerna. Framför oss på bordet ligger de ljusa teckningarna på Simon.

– Det var som en explosion av känslor när jag satte pennan i handen. Jag bara målade och målade och jag fick livet tillbaka på det sättet. Att konst föds ur kaos kan jag verkligen intyga, säger Annika.

Året efter Simons död gifte sig Annika och Johan. Förhållandet dem emellan var urstarkt.

– Vi bad sjukhusprästen att viga oss. Vi tyckte så mycket om honom. Han blev väldigt glad men lite förvånad, och menade att han bara kunde göra begravningar. Men gifta blev vi, säger Annika.

Efter fyra år kände de sig mogna att börja tänka på barn igen. Studierna var klara och båda hade jobb de trivdes med. Och gravida blev de rätt snart.

Triss i döttrar

Den här gången mådde Annika bra under graviditeten. I februari 1998 kom Sofia, en helt frisk tjej. Drygt två år senare var det dags för Lovisa att göra entré och 2003 föddes sista tjejen, yrvädret Viveka.

Självklart finns Simon med dem. De första åren efter hans död när de gick till kyrkogården trängde solen alltid fram på himlen. Något som kändes som en tröst, en hälsning från en kille på andra sidan. På graven satte Annika och Johan smultronplantor för att det påminde dem båda om barn­domen. Och de tre systrarna har frågat mycket om sin storebror, som inte fick bli stor.

– Vi är så fruktansvärt rädda för döden, trots att det är det enda vi vet om våra liv, att vi en gång ska dö. Så mitt råd till andra är att inte ta bort döden från barnen. Våga prata om den i stället, säger Annika.

– Det är en besvärlig fråga när folk frågar hur många barn jag har. Säger jag fyra kan jag räkna med en följdfråga om var fyran är, säger jag tre ljuger jag. Men jag har märkt att folk backar om jag svarar ärligt. De vet inte riktigt hur de ska handskas med informationen om ett dött barn. En enkel fråga som inte är så enkel.

Att det trots allt blev fyra barn har Annika och Johan aldrig fått svar på. Plötsligt bara gick det.

Så fungerar bildterapi

Bildterapi är en terapiform där man genom att teckna eller måla uttrycker sina tankar och känslor och där en bildterapeut genom bilderna lär sig förstå patienten.

Terapin grundar sig på att konstnärligt skapande är psykologiskt stimulerande. Bildterapin har på senare tid blivit en psykoterapeutisk metod, bildpsykoterapi.

Där ses bilden som ett verktyg som får patienten att komma till insikt om sina känslor och handlingar bättre.