Tjejer, vi betalar för att bli hjärntvättade!

RELATIONER

De flesta kvinnokroppar som avbildas inom modeindustrin idag tillhör ohälsosamma grupper - de är antingen anorektiskt utmärglade eller "mulliga" med synbar övervikt.

Samtidigt fortsätter ännu en generation unga tjejer försöka uppnå ideal som ligger utanför det hälsosammas gräns.

Varför vill vi inte se bilder på normalviktiga, friska kvinnor i media? Kvinnor med lite hull och former, med en hälsosam andel fett på kroppen?

På åttiotalet skulle en fotomodell med längden ca 174 cm ha storlek 36-38 för att kvala in bland toppmodellerna på en agentur. Idag ska samma modell ha storleken 34-36. Eller man kan möjligtvis bli en "mullig modell" med storlekar från 42 och uppåt. Kvinnokroppen ska enligt de flesta medicinska tabeller ha en BMI mellan 19 och 25 och 20-30% kroppsfett för att må som bäst. De allra flesta fotomodellers mått faller långt utanför dessa gränser. Visst, det finns ett fåtal kvinnor som kan vara mycket smala och ändå vara helt friska, men de är i försvinnande liten minoritet.

Kamp mot den egna kroppen

För både undervikt och övervikt är förknippade med en lång rad fysiologiska problem. En frisk kropp har starka mekanismer som arbetar för att bibehålla dess jämvikt inom det hälsosammas gräns, däribland för att hålla en normalvikt. Så för att uppnå de ohälsosamma ideal som omger oss måste vi kämpa hårt emot kroppens egna mekanismer, en kamp som är mycket svår att vinna i längden. Och denna kamp uppslukar generation efter generation av unga kvinnor som kastar bort sin energi och hälsa - i jakten på vad?

För det går inte att skylla på männen i det här fallet – kvinnobilderna de flesta heterosexuella män vill se är just kvinnor med lite hull – inte för mycket men framförallt inte för lite. Bortser man från silikonet är de flesta kvinnorna i herrtidningarna normalviktiga. Eller möjligtvis åt det mulliga hållet. (Och förresten, varför ser man aldrig någonsin en utmärglad eller mullig manlig fotomodell?)

Modeindustrins märkliga roll

Det går heller inte att skylla på modeindustrin som sådan – det är kvinnornas egna pengar som finansierar den i en fri marknad. Utan dem skulle hela industrin gå omkull på mycket kort tid.

Överhuvudtaget har modeindustri fått en märklig roll – egentligen borde den "bara" vara en leverantör av kosmetika, plagg och accessoarer som varje kvinna kunde välja mellan för att finna det som klär just henne bäst, det som bäst uttrycker hennes unika skönhet. Ungefär som en konstnärsbutik som tillhandahåller dukar, penslar och färger till konstnärer. Istället har industrin blivit mästaren och kunden slaven – industrin dikterar hur vi ska se ut, vad vi ska köpa, hur våra kroppar ska se ut. Som om konstnärsbutiken även skulle diktera hur tavlorna skulle se ut i slutändan.

Under skinnet

Det verkar som om det kvinnoförtryck feministerna arbetar så hårt för att bekämpa har krupit in under skinnet på oss. Det är inte längre mannen som är boven i alla lägen. Nu när det finns en Jämställdhetsombudsman, jämställdhetslagstiftning och en utbredd vilja att gå kvinnor till mötes ute i samhället fortsätter vi försvaga oss själva på olika sätt, inte minst fysiskt. Det kvinnliga fettet, "hullet", är en stark erotisk signal och är helt nödvändigt för ett funderande hormonsystem. Det utmärglade modet ("Twiggy", på 60-talet) sammanfaller i tiden med kvinnans frigörelse från hemmet, hemmafruarnas uttåg i arbetslivet. Innan dess var "timglaset" modeidealet, det stoppades in vadd både här och där för att öka på illusionen av hull. Att främst ägna sitt liv åt reproduktion och barnalstring har inte varit politiskt korrekt på många år, kanske finns det något samband?

Behövs en revolution

I vilket fall behövs det ännu en revolution för att rädda flera generationer unga tjejer från att kasta bort sina liv på att försöka uppnå sjukliga ideal. Vi behöver se många normalviktiga kvinnor omkring oss, i reklamen, i media. Vi behöver börja uppfatta det som vackert och åtråvärt igen. Vi behöver det därför att all tid, kraft och alla pengar som nu kastas bort på istället behövs till att göra det som är viktigt för oss i våra liv, och för våra döttrar i deras liv.

Läsarartikel

Leigh Jamison