Hon riskerar livet varje dag

RELATIONER

Aftonbladet har följt svenska tjejteamet i Afghanistan

1 av 5 | Foto: farligt uppdrag Caroline är FN-officer i norra Afghanistan. Här bär de flesta kvinnor fortfarande burka och vänder sig bort när de ser en man. Därför skapades ett team med kvinnliga officerare som ska samverka med afghanska kvinnor och öka deras säkerhet.

Innan löjtnanterna Caroline, Elisabeth och Lisa lämnade Sverige fick de skriva sina testamenten.

I Afghanistan tvingas de arbeta beväpnade – med automatvapen och vänlighet.

Aftonbladet följde med Sveriges första kvinnliga observationsteam MOT Juliette under en svettig arbetsdag.

Ökendammet ligger som en skir slöja över Afghanistan. Solen skiner blekt.

Caroline, Lisa och Elisabeth hjälps åt att stuva den vita Land Cruisern. De packar vatten, proviant, förstärkningsplagg och tar på sig sitt kroppsskydd, stridsvästen som är fylld med handgranater och ammunition och hänger på sig sina vapen.

Tillsammans väger utrustningen 25 kilo och svetten rinner redan längs ryggen, mellan brösten, nerför benen.

– Det här sönderslagna landet lämnar ingen oberörd. Människorna saknar allt som vi tar för givet. Som kvinnorna i fängelset i Sheberghan, dem vi hoppas få träffa i dag, säger tjejerna och laddar sina AK-5.

Omöjligt jobb för män

De tillhör MOT Juliette (Military Observation Team) som är en unik enhet i utlandsstyrkan. Dels för att den bara består av tjejer, dels för att det är första gången som Försvarsmakten tänker enbart i termen kvinnor. Enhetens uppgift är samverka med afghanska kvinnor och öka deras säkerhet.

– Ett jobb som är omöjligt för män och kräver tålamod och vänlighet, förklarar teamet.

Lisa vevar ner rutan. Det ser mindre hotfullt ut när de kör genom stan, minskar risken för splitter och gör det lättare att besvara eld om teamet skulle bli beskjutet.

”En Evighet” ljuder ur högtalarna.

I Afghanistan finns mängder av sprängmedel, minor och ammunition. Det finns cirka 130 illegalt beväpnade grupper, enligt överste Bengt Sandström, chef för det svenska ansvarsområdet i Afghanistan.

– Hotet om en attack kan finnas överallt: under varje jordhög eller i en stillastående bil. Det är svårt att se tecknen, säger Lisa och vinkar till barnen med den ena handen. Den andra vilar på automatkarbinen i knät.

Som rysk roulette

Elisabeth svänger vänster, ut på Route five, som är traktens enda asfalterade väg. Färden går västerut, i riktning mot bergen förbi slokande åkrar, låga lerhus och vackra Chenaträd.

– Att köra längs den här vägen känns aldrig riktig bra. Som att spela rysk roulette, säger de.

I Sheberghan är planen att tjejerna ska träffa fängelsets direktör men vakterna som sitter i skuggan, med ett gäng kalashnikovs framdukade på ett bord, skakar på huvudet – de tänker inte släppa någon med vapen.

Ler mjukt mot vakterna

Caroline ler mjukt mot dem.

– Vi har våra regler. Pistolerna har vi för eget beskydd.

En diskussionen tar fart med hjälp av en tolk. Till sist veknar vakterna och officerarna visas in genom den ogästvänliga porten fram till M Tawab Ahmad Zai och hans ljusblå kontor. Han försäkrar att kvinnorna i fängelset har det bra och han har aldrig hört talas om att de utnyttjas till prostitution.

– Vi vill gärna ta tillfället att träffa kvinnorna och själva se hur de har det, säger Caroline.

Direktören skrattar.

– Absolut inte. Kvinnornas nerver är dåliga.

Caroline ler igen och teamet släpps in till de kvinnliga internerna som är placerade i en avskild del av fängelset. Pistolerna sitter kvar i hölstren.

Hettan innanför de höga murarna är overklig. Ett litet barn leker i skuggan av ett dött träd. Tio seniga kvinnor i färgstarka sjalar, rosa läppstift och nässmycken av guld strömmar ur ett lerhus.

– Salam aleikom! Hej, säger de, kysser soldaterna på kinderna och kramar dem med hennafärgade händer. De flesta av internerna är straffade för att ha flytt från tvångsäktenskap. Hälften av dem har fått en rättegång, enligt direktörn.

Åtta barn är inlåsta

Elisabeth räknar barnen som är inlåsta med sina mammor. Åtta stycken.

– Barnen kan inte gå i skolan eftersom dörren är låst. Men mat får vi varje dag, säger kvinnorna.

– Jag önskar ofta att jag hade pengar att uträtta något konkret för, säger Caroline när de sitter i bilen igen.

Hennes leende har slocknat.

– Ibland känns det som att vår inverkan på samhället är lika med noll. Afghanerna är så många och så fattiga.

Men på barnhemmet i Sheberghan syns effekten av gruppens arbete. Med små medel och en läkare har barnen fått det bättre. Det är framför allt när Caroline tänker på dem som hon är glad att hon vågade åka på mission. Trots att hon låg sömnlös sista dagen hemma.

– Dagarna före, när alla soldater skrev testamenten, då kom dödsångesten. Jag beslöt mig för att fixa saker – avsluta medlemskap och ordna med fullmakt så att mina föräldrar ska slippa trassla om det värsta inträffar.

Två attentat per dag

Känslorna för missionslivet är splittrade. Å ena sidan är det roligt, spännande och gemenskapen är stark – som i lumpen. Å andra sidan jobbar alla stenhårt. Det är obekvämt, hett, dammigt och risken att bli utslagen av kraftig magsjuka är stor.

Läget i norra Afghanistan är till och från spänt. Normalbilden är ett till två attentat per dag.

– Ibland frågar man sig: För vem tar jag risken? Det är tungt att passera minnesstenarna efter de två svenskarna som miste livet i november och samtidigt se att det finns plats för fler stenar, säger Caroline.

När teamet är på väg tillbaka till basen får de veta att beväpnade män setts på vägen mot Sheberghan på motorcyklar. Dessutom har två attacker ägt rum i närheten, samma morgon.

Motorcyklisterna kan vara talibaner. Några säkra uppgifter finns inte. Därför beslutar Juliette att vänta med att köra till basen tills det blivit mörkt.

Tjejernas bil kör först

MOT Alfa kommer och ska backa upp Juliette, som med sina tre man inte utgör ett helt team på sex soldater.

Ett gemensamt beslut tas att tjejerna ska köra först. Smäller det är det troligast att den andra bilen blir träffad. Krisplanen repeteras. Konvojchefen säger:

– Juliette kör som fordon ett, vi som nummer två. Blir vi beskjutna kör vi oss ur situationen i första hand. I andra hand tar vi upp striden.

Med strålkastarljus som äts upp av det kompakta mörkret, i 120 kilometer i timmen, kör Elisabeth mot sin hembas i Mazar-e-Sharif, förbi stillastående fordon och människor som sover längs vägrenen.

Det går hiskligt fort.

Plötsligt dyker mängder av lysen upp. Elisabeth bromsar hastigt in. Mörkerutrustningen är värdelös i ljus. Officerarna sliter av sig hjälpmedlet och inser att vägen är blockerad.

– Motorcyklar!

– Jävlar vad många!

Långsamt rullar jeepen med blågul flagg förbi motorcyklisterna. Inget händer.

Senare säger Lisa att det är lika skönt varje gång de är tillbaka i säkerhet.

– Den här gången var det inte så farligt. Jag har varit betydligt räddare än så här.

Elisabeth, 25, löjtnant

Caroline, 26, löjtnant

Lisa, 27, löjtnant

Farligt för svenskarna

Helena Nimbratt ([email protected])