Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Simon, Simone

3 kvinnor om hur de fick sin vardag krossad

Joyce: "Jag har fött fem dödfödda barn"

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-07

I april förra året födde hon sitt femte dödfödda barn på mödravårdcentralen på Gondama Clinic i Bo, Sierra Leone. Inga av hennes barn lever idag. I Sierra Leone dör en av sex barn vid födseln.

Sent igår kväll födde Joyce, 27 år, sitt femte barn. Det var en pojke. Men pojken dog i samband med förlossningen, precis som de fyra andra barnen.

”Man vänjer sig aldrig vid att förlora ett barn. Jag var så säker på att allting var bra den här gången. Jag hade gått på regelbundna kontroller på mödravårdscentralen och sköterskan hade sagt att barnet mådde bra där inne i magen. När värkarna satte igång tidigt i går morse diskuterade jag med den traditionella barnmorskan och hon sa att det var dags för mig att föda. På mödravårdscentralen hade man sagt att vi alltid skulle vända oss till Läkare Utan Gränsers förlossningsklinik eftersom de har kvalificerad personal och utrustning. Så jag började gå, trots obeskrivliga smärtor. Eftersom jag redan förlorat fyra barn ville jag inte ta några risker.”

Efter att ha gått fyra timmar i stekande sol kommer Joyce fram till kliniken.

”Det gjorde fruktansvärt ont och barnmorskan gjorde iordning för en omedelbar förlossning. Men Gud var inte med mig den här gången heller. Barnet fastnade och dog innan det kom ut. Det är varje mors mardröm att gå genom en graviditet, föda och sen – tystnad. Enligt traditionen är det något fel på en kvinna som inte kan föda friska barn. Min man anklagar mig för att jag inte är i stånd att skänka honom några barn och nu har han skaffat sig en flickvän. Själv har jag inte gett upp hoppet om att en dag bli mamma, men just nu är jag för rädd för att ens våga försöka.”

Ek Nap: "Min otrogne man smittade mig med hiv"

Ek Nap och hennes son är båda hiv-positiva. Hon arbetar som assistent på en barnavdelning på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Takeo, Kambodja. Hennes man dog i aids 2000 och själv testade hon positivt i september 2004.

Ek Nap är 40 år och mor till fem barn. Hon bor i Kirivongdistriktet i Kambodja och arbetar på Läkare Utan Gränsers klinik i Takeo som stödperson åt hivpatienter.

”När jag fick veta att jag var hivpositiv, i mars 2004, var jag sjuk, smal och hela kroppen var full av kliande utslag. Jag hade länge misstänkt att jag var positiv men inte vågat testa mig. Min man brukade gå ut varje kväll och jag visste att han träffade andra. Han hade könsvårtor och gonorré och jag bad honom flera gånger att han skulle testa sig. Men han vägrade. När jag bad honom att använda kondom när han var med mig svarade han att han var ”försiktig” när han gick ut och att kondomer var till för prostituerade. Eftersom vi var gifta tänkte han inte använda dem med mig. Han sa åt mig att sluta fråga. Det fanns inget jag kunde göra.

När min man blev sjuk frågade jag läkaren om det var aids, men läkaren sa att det var tyfus. Jag sålde alla våra risfält för att kunna betala för hans behandling. Min man dog och berättade aldrig sanningen för mig. Så här i efterhand tror jag att han betalade läkaren för att han skulle hålla tyst. Det tog mig ytterligare fyra år innan jag vågade testa mig. När jag förstod att jag var hivpositiv fick jag en chock. Jag grät och var så arg på min man. Jag var deprimerad och ville begå självmord. En vecka senare tog jag med mig barnen för att de också skulle testas. Det visade sig att en av mina söner var smittad. Jag är väldigt orolig för hur det ska gå för honom i framtiden.”

Idag får både Ek och hennes son kostnadsfri behandling med antiretrovirala läkemedel (ARV) från Läkare Utan Gränser och de mår båda relativt bra.

”Nu har jag har gått upp 10 kg och jag fått tillbaka styrkan att fortsätta kämpa, för mina barns skull.”

Htay: "Jag hoppas att mitt barn föds utan hiv"

Htay är född i Burma och flyttade till Thailand för sex år sedan där hon mötte sin man, också han burmes. Hon arbetar som hushållerska och tjänar fyra dollar per dag.

”Jag föddes i Burma och flyttade till Thailand när jag var sex år. Här mötte jag min man som också är från Burma. Först arbetade jag i byggbranschen och sen som hotellstäderska för fyra dollar per dag. Min man är fiskare och jobbar med att paketera fisk.

Jag är gravid nu. Och hivpositiv. När jag fick beskedet blev jag både ursinnig och förtvivlad. Dessutom rädd. Det visade sig att även min make var positiv.

Tack vare Läkare Utan Gränser har jag accepterat sjukdomen. Och det var genom dem som jag kom i kontakt med ett program för att förhindra att viruset överförs från mor till barn genom antiretroviral behandling. Vissheten att det finns medicin som jag kan få har minskat min oro.

Barnet jag bär på är vårt andra. För drygt ett år sen födde jag en liten flicka. Vi hade lagt undan tillräckligt med pengar för att jag skulle kunna föda på ett sjukhus. Men hon blev ändå bara en vecka gammal. Jag vet fortfarande inte riktigt varför hon dog. Läkarna sade någonting om gulsot. Jag har behållit alla hennes ägodelar – babykläderna och hennes lilla filt. Jag vek ihop dem och lade alltsammans i en låda.

Nu är jag orolig för mitt ofödda barn. Jag känner mig grinig nästan hela tiden, samtidigt som det sakta går upp för mig att tack vare medicinen kanske barnet föds helt friskt. Och även om mitt barn skulle vara hivpositivt, så betyder inte det att han eller hon kommer att dö. Jag vet att jag inte kan amma. Det får bli nappflaskan direkt. Det känns sorgligt... Men jag kommer att göra allt för att barnet inte ska bli sjukt. Allt jag vill är att han eller hon ska vara frisk och stark. Jag drömmer om att vi en dag ska resa till Burma tillsammans.”

Läkaren: "Offer för sexuellt våld är min vardag"

Marie Dubois vid Seruka hälsocenter i Bujumbura, Burundi.

”Mitt namn är Marie Du Bois. För fem månader sedan åkte jag till Burundi där jag, i egenskap av läkare, är medicinskt ansvarig vid ett center för offer för sexuellt våld. Det är mitt andra uppdrag för Läkare Utan Gränser.

När jag kommer till centret vid åttatiden på morgonen är väntrummet redan fullt av folk; kvinnor med färgglada sjalar runt huvudet och kjolar, massor av barn – och en man. Vissa tittar nyfiket på mig, andra försöker gömma sig och vill uppenbarligen inte bli igenkända.

Det första offret är en åttaårig flicka. Från hennes by måste man först gå i två timmar och sedan åka buss i fem timmar för att komma hit till Bujumbura. Hon berättar att hon var ute och samlade in ved med två andra flickor när en man med en machete plötsligt dök upp. Han sa att de skulle lägga sig ner och blunda, annars skulle han döda dem. Sedan våldförde han sig på dem, en efter en. Den här flickan kom till centret på en gång tillsammans med sin mamma. Var de andra båda flickorna är vet vi inte.

På morgonmötet berättar socialassistenten om en kvinna som behandlades här på centret för två veckor sedan. Hon arbetade som barnflicka i en familj. Tills hennes arbetsgivare våldtog henne. Kvinnan gick till polisen och gav dem ett medicinskt intyg, som hon hade fått av oss. Polisen vägrade att acceptera intyget och begärde ytterligare ett utlåtande av en statsanställd läkare. När kvinnan gick till sjukhuset en vecka efter händelsen kunde läkaren (förstås) inte hitta några tecken på att hon blivit våldtagen. Istället fick hon en räkning på 30 dollar, vilket motsvarar ungefär en månadsinkomst.

Ibland tycker jag att det är svårt att ta till mig vad som händer här i Burundi. Å ena sidan: ett land med behagligt klimat, kullar och dalgångar som gör att det liknar ett paradis. Å andra sidan, precis som i många krigsdrabbade länder: fattigdom, arbetslöshet, sjukdomar. Och så detta extremt komplicerade fenomen med sexuellt våld. Hur vanligt det är går inte att säga men de bakomliggande faktorerna är många; kriget, rättslösheten, urholkningen av sociala värden, alkohol, brist på kunskap bland offren, och fattigdomen. Det är ett problem med omfattande medicinska och psykosociala konsekvenser, och det påverkar hela befolkningen.

En titt i statistiken: varje månad tar vi emot runt 120 offer, varav två tredjedelar är minderåriga och 15 procent under fem år. Två tredjedelar känner personen som våldfört sig på dem. Trots omfattningen är detta ingenting som man talar om. När en flicka eller kvinna utnyttjats sexuellt upplevs det som en sådan skam av familjen, som är rädd att bli utfryst, att hon oftast väljer att hålla tyst. Därför hamnar våldtäktsmålen nästan aldrig i domstol.”