Om Gud fanns så skulle han inte tillåta celluliter
Läs Josefine Sundströms krönika
Det är söndag förmiddag igen. De andra i familjen sover. Jag slår på tv:n och hamnar mitt i en gudstjänst. En fullproppad kyrka någonstans i Sverige. På bänkarna sitter välklädda familjer med uppslagna psalmböcker under näsorna. Församlingen ska just till att brista ut i sång.
Jag sträcker mig efter fjärrkontrollen men hinner inte byta kanal före introt. Musiken är välbekant och hypnotisk och får mig att stanna kvar i programmet. Pärleporten! ”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in”. Låten är en hit och den sjungs av leenden. Jag tittar på dessa glada ansikten ovan välstrukna skjortkragar.
Det slår mig att människorna i kyrkan inte bara tycker att Pärleporten är en klämmig dänga. Dessa människor är faktiskt övertygade. Pärleporten är öppnad för dem.
Jag känner mig oerhört exkluderad. För mig har ingen pärleport öppnats. Jag tror ju inte. Hur mycket jag än skulle vilja får jag inte ihop tanken på att det finns en god Gud i denna orättvisa och ganska eländiga värld.
Inte skulle väl Fader vår tillåta sjukdomar, krig, svält, mobbning och miljöförstöring? Skulle Han verkligen bevilja olycklig kärlek och ofrivillig barnlöshet? En riktig Herre skulle väl inte ens acceptera en regnig midsommar, höjda bolåneräntor, kräksjuka eller celluliter? Argumenten delar jag med andra tvivlare.
Där i kyrkan denna söndagsförmiddag finns inga bekymmersrynkade pannor. Där är det självklart att i stället be böner, be för de sjuka. Jag noterar att de som hamnar i kamerans närbild har den där speciella utstrålningen som endast religiösa har.
För oss som inte tror kan frälsta ögon upplevas som ett hot. Få saker väcker sådan irritation som ett nyfrälst skimmer. Men jag känner mig inte alls irriterad. Jag blir snarare lite avis. Det är som om det som utspelar sig i min tv är en fest jag missar. En gemenskap jag inte kan ta del av. Jag börjar fundera över hur det kommer sig att det är förhållandevis så få som är troende i Sverige i dag i alla fall om man jämför med till exempel USA.
Då jag inte kommer till någon vettig slutsats överväger jag att googla efter ett svar. I stället sträcker jag mig åter efter fjärrkontrollen. Men just som jag ska byta kanal har musiken tystnat en pastor talar rakt till mig:
– Jag uppmanar dig som inte tror på Gud att prova, för jag vet vad du har att vinna!
Okej. Jag tror på pastorn. Visst skulle jag ha mycket att vinna på att också vara sådär lyckligt övertygad. Visst skulle jag också vilja ha tillgång till den där Pärleporten.
Men hur ska man prova att tro på något man inte tror på? Handlar det om att lura sig själv? Lura andra? Nåväl, jag gör ett försök. Gud finns. Gud finns!
– Snälla gode Gud, gör så att bolåneräntorna inte höjs mer. Ta bort mina celluliter, i alla fall de nyaste på sidan av benen. Och just ja; fred på jorden, amen!