”Som decemberbarn var jag alltid sist”

RELATIONER

Läs Malin Wollins krönika

På något sätt är det så självklart. Den som har levt längst har haft mer tid att lära och utvecklas.

Som decemberbarn var jag alltid sist. Sist med det coolaste, sist ut att sluta bygga koja i skogen, sist i matten och sist med tuttarna. Jättesist var jag.

Det gör ju ingenting idag men då var det lätt att hålla sig för skratt.

Jag hade en kompis som gick i klassen under och var född tre veckor efter mig. Han var kung i sin klass, jag fick jobba på som en gnu för att hänga med.

Det handlar ju heller inte bara om skolarbetet, allt hänger ihop och det sociala påverkas i allra högsta grad.

Sedan jag själv fick ett ”sent på året”-barn som dessutom föddes för tidigt i graviditeten så har jag haft hökögonen på henne, hon ska inte halka efter utan min insyn.

Jag minns hur lekande lätt det var för januaribarnen och hade de dessutom äldre syskon så var livet en krattad gång (som det för all del kunde ligga andra sorters jobbiga stenar på)

Barn måste få födas året runt, jag är allergisk mot inplanerade januaribarn.

Men kanske att klasserna inte ska vara statiska och anpassade efter årskullar.

Eller också räcker det med att vi nu med säkerhet vet att januaribarnen klarar sig bättre och kan hålla koll på decemberbarnen som faktiskt sitter i samma klass som de som är ett år äldre.

ARTIKELN HANDLAR OM