”Vi förlorade våra livskamrater – och fann varandra”

RELATIONER

Lotta, 32 och Micke, 34, blev kära när de stöttade varandra i sorgen

Foto: Martin Lindeborg
Micke och Lotta har sedan ett år tillbaka ett forum på nätet, mista.se, för människor som söker tröst i sorgen. Där delar de även med sig av sina egna erfarenheter.

Lotta Mårtensson och Micke Dahl förlorade sina livskamrater.

Saknaden var fruktansvärd och de slungades ut i den djupaste sorg.

Ända tills de fann varandra.

– Lotta har gjort livet värt att leva igen, säger Micke.

Foto: Martin Lindeborg
Av två familjer blev det en efter mycket sorg och smärta. Här är alla samlade: Jesper, 6,5, Jim, 15, Janni, snart 12, Micke, 34, Måns, 3,5 och Lotta, 32.

Lille Måns, 3,5 år, kommer fram och lägger ett inramat fotografi på köksbordet. Bilden visar en lycklig tvåbarnsfamilj som badar i havet någonstans utomlands. Solen strålar och himmelen är klarblå. Familjen ser ut att njuta av livet.

– Det är ni två och Jim och Janni, säger Måns och nickar menande åt Micke och Lotta.

– Nej, det är inte jag. Tjejen är deras mamma, Nina, säger Lotta vänligt.

Måns rycker på axlarna, säger ”jaha” och går tillbaka in i vardagsrummet med fotografiet. Han ställer ner det bland de andra på hyllan. Alla fyra barnen finns med på familjebilderna, liksom Micke och Lotta.

Men med på bilderna finns ytterligare två personer som är ständigt närvarande, Benny och Nina.

– De är ju en del av oss. Vi är fyra i vårt förhållande, säger Lotta.

Micke nickar instämmande.

– Och barnen behöver se sina föräldrar.

”De är en del av oss”

Det är full rulle i köket i skånska Dalby. Barnen kommer och går. Måns vill ut och leka med en grannpojke, Jim ska åka och träna fotboll och alla är väldigt intresserade av kak- och bullfatet mitt på bordet. Lotta och Micke säger ”ja” och ”nej” och ”vi ska snart äta middag” åt höger och vänster. Det är glatt och högljutt. Det är samma underbara drag som i vilken småbarnsfamilj som helst.

Men familjen Mårtensson-Dahl är inte vilken familj som helst. De äldsta barnen, Janni, snart 12, och Jim, 15, är Mickes. Lotta är mamma till de två yngsta grabbarna, Måns, tre och ett halvt år, och Jesper, sex och ett halvt. Deras pappa heter Benny.

”Vi skulle ju gifta oss”

För fyra år sedan omkom han i en bilolycka. Måns var inte född då, Lotta visste inte ens att hon var gravid. Hon pratade med Benny på telefon en timme före olyckan. Allt var som vanligt. Sedan – helt plötsligt – var han borta.

– Det fanns inte i min värld att någon av oss skulle dö. Herregud, vi skulle ju gifta oss, säger hon.

Det var som att dra ner en rullgardin. Hennes liv blev becksvart.

I sorgen slöt hon sig som en mussla. Eftersom Benny rycktes bort så snabbt var Lotta totalt oförberedd på att bli ensam förälder. Hon säger att hon önskar att hon hade lyssnat mer på Benny när han ville prata om döden. Det var så mycket hon inte visste.

Hon fokuserade på att Jesper och den ofödde i magen skulle må så bra som möjligt, men samtidigt stängde hon ute alla förutom den närmaste familjen. Gråten ville aldrig ta slut.

– Jag funderade på om barnet i magen skulle bli ett ledset barn eftersom jag grät hela tiden.

Bennys föräldrar var ett stort stöd i sorgen. De ställde upp och tröstade så gott de kunde. De kom också att spela en avgörande roll för Lotta när hon ett par år senare vågade ta steget tillbaka ut i livet igen.

Samma vår som Benny omkom försvann Mickes Nina. Efter fyra års kamp mot cancer gav hennes kropp vika. Hon och Micke hade haft lång tid på sig att ta farväl.

– Vi hade allt klart. Vi hade pratat igenom hur hon ville ha det, berättar Micke.

Fick vårdnaden om Jim

Men självklart kom sorgen och smärtan när hon gick bort ändå.

Bara några dagar innan Nina somnade in för sista gången blev det klart att Micke fick vårdnaden om Jim. Janni var hans och Ninas gemensamma barn, men Jim hade hon sedan ett tidigare förhållande.

– När Jim var 12 månader omkom hans pappa i en bilolycka. Jag träffade Nina några månader efteråt.

Micke konstaterar snabbt att båda kvinnorna i hans liv har förlorat sina män i trafikolyckor.

Lotta lutar sig fram över köksbordet tar en bulle och berättar att huset vi sitter i var hennes och Bennys.

Minnena efter honom sitter i väggarna och det var långt ifrån självklart att Micke skulle flytta hit, när han och Lotta bestämt sig för att leva tillsammans.

– Vi var runt och kollade på andra hus, men det kändes påtvingat och konstlat, säger hon.

– Jag hade ju varit här så mycket så det kändes inte särskilt konstigt, fyller Micke i.

De gjorde dock sitt bästa för att sätta sin egen prägel på boendet. De målade, tapetserade om och bytte möbler. Vinden inreddes och förvandlades till två tonårsrum för Jim och Janni. Nu har alla sitt eget krypin.

Träffades genom Vimil

Första gången Micke och Lotta träffades var genom organisationen Vimil, Vi som mist någon mitt i livet, i slutet av 2004. Båda hade sökt sig dit efter tips av vänner. Det första mötet följdes av flera. Efter hand träffades de allt oftare. För Micke klickade det redan efter andra gången. Han kände ingen skuld gentemot Nina, kanske på grund av att de fick chansen att prata om hur Mickes liv skulle bli efteråt.

– Jag tänkte att det kunde inträffa att jag skulle träffa någon igen. Man kan ju inte styra över sina känslor.

För Lotta var det totalt annorlunda.

– Jag skulle aldrig träffa någon ny kille, det skulle vara som ett hån mot både mig och Benny. Så när jag upptäckte att jag hade känslor för Micke fick jag problem.

Till en början tillät hon inte Micke komma nära. Och när hon väl gjorde det började hon tvivla och ifrågasätta sig själv.

– Jag hade väldiga skuldkänslor. Jag tänkte: ”vad f-n är det jag håller på med”.

Periodvis bröt hon helt kontakten. Hon hörde inte av sig och svarade inte i telefon när han ringde. Men Micke stod på sig och visade ett enormt tålamod. Han backade när Lotta ville så. Han lät Lotta ha sin sorg i fred, men fanns kvar i bakgrunden.

Till slut gav hon med sig, mycket tack vare Bennys föräldrar. De fick henne att våga.

– De sa att Benny skulle ha velat det.

Hon, liksom Micke, tror att det var en fördel att de träffat någon som gått igenom samma sak som de själva. Förståelsen fanns där, tålamodet likaså.

– Jag tror inte att någon annan hade orkat och stått ut med mig, säger Lotta, halvt på skämt, halvt på allvar.

Kanske hjälpte det också att Micke och Benny enligt andra är ganska lika, om än på olika plan. Båda skelar på samma öga och de har båda släkt i Halland.

– Och godheten. De har samma stora hjärta för mig och barnen, inflikar Lotta.

Micke har friat

Förra sommaren blev de en familj på allvar när Micke tog med sig Jim och Janni och flyttade ner från Knislinge till Dalby. Sedan dess har de jobbat på att få en vardag tillsammans med alla fyra barnen.

En stor omställning och de menar att kropp och själ kanske inte riktigt hunnit ikapp. Därför har de väntat med att gifta sig – trots att Micke friade för länge sedan.

– Vi har ändrat datum så många gånger så nu har vi bestämt att vänta, säger Lotta och skrattar.

Men de verkar ändå säkra på att de vill fortsätta leva tillsammans. Visst, om det blir jobbigt i vardagen händer det att hon jämför med hur lätt det var förr, säger Lotta. Men inte för att det var lättare med Benny utan för att det var en lättare period i hennes liv.

– Vi hade säkert fightats som vilket par som helst om vi fortfarande hade varit tillsammans.

Benny finns fortfarande kvar i hennes tankar, liksom Nina finns kvar hos Micke. Lotta säger att det nuförtiden inte bara gör ont när hon tänker på eller pratar om Benny.

– Jag älskar honom fortfarande, men jag älskar Micke också. Det känns som att han har funnits hela mitt liv, säger Lotta.

Och Micke är lika övertygande.

– Lotta har gjort livet värt att leva igen.