”Det första slaget träffar själen”

RELATIONER

Läs Linas dagbok om flykten från helvetet

Foto: Bloggar Lina blev misshandlad av sin sambo. I bloggen beskriver hon sin kamp för att komma tillbaka.

Sommar 2007

Hemma. Jag VET att jag måste därifrån! Han är arg. Jättearg. Ursinnig!

Jag springer ut genom porten och bort till bilen. Kastar mig in precis när jag upptäcker att han är efter mig. Mitt hjärta slår och jag skakar. Får in nyckeln i låset och startar bilen. Allt tar så lång tid!

Efter ett par minuter börjar jag skaka så att jag knappt kan köra. Jag gråter och får knappt nån luft. Jag har rymt! Kommer fram till min väninnas hus. Tar upp mobilen. En trygg röst svarar i andra änden men jag kan inte prata. Jag bara gråter. Viskar ”hjälp, han kommer döda mig!”

Vi lägger på. Hon är på väg ner. Mobilen ringer.

”Jag ska slå sönder dej, din j*a f*ta! Jag ska slå sönder hela lägenheten!!”

”Då ringer jag polisen!”

”Du ska FAN inte hota mig, din h*ra!”

Jag hör hur saker krossas i bakgrunden. Han är helt vansinnig. Jag är så fruktansvärt rädd. Det är så overkligt! Det är en mardröm!

Min väninna ringer polisen.

Polisen? Dom ringer man ju vid fara, när man blir rånad eller nåt. Dom tycker nog att jag är löjlig. Det VAR kanske inte så farligt. Han ångrar sig nog. Han älskar ju mig! Det säger han ju!

Ett par timmar senare knackar det på dörren. In kommer två poliser. En man och en kvinna. Usch va läskigt! Det är på riktigt nu! Det finns ingen återvändo.

Vi börjar prata. Jag bara gråter. Han frågar vad som hänt och jag berättar. Det var så skönt att äntligen få berätta. Men samtidigt vet jag. Jag hade precis skrivit på min egen dödsdom!

Tingsrätten

Plötsligt öppnas en dörr lite längre bort. Ut kommer XX med två häktesvakter och händerna i handfängsel på framsidan av kroppen.

Jag slutade andas.

Fick inte fram ett ljud. Det började susa i öronen och glittra framför ögonen.

Sist jag såg honom var han alldeles ursinnig och jagade mig! Han ville slå ihjäl mig! Det var fem veckor tidigare.

Efter en stund var det dags att gå in i rättssalen. Jag höll krampaktigt i målsägandebiträdets arm. Satte mig ner. Där satt han. Precis mitt emot mig. Han tittade inte på mig. Jag kunde se att han var arg.

Det var tre stora misshandelstillfällen. Nu skulle dom gås igenom in i minsta detalj. Innan de tre punkterna var avklarade, med hans förhör och vittnenas så var det redan eftermiddag. Jag var helt slut. Jag hade bara gråtit mig igenom alla timmarna. Fått ta paus flera ggr. Börjat hyperventilera. Känt mig svimfärdig. Rättegången började vid 9.30 på förmiddagen och slutade 18.30.

Jag gick bara hem och grät. Jag fick feber på kvällen. Låg i frossa hela natten. Det enda jag tänkte på var HONOM! Jag saknade honom. Jag VILLE inte, men jag gjorde det. Även det var normalt hade jag fått veta.

15 oktober

Det är mycket skönare att vara arg än att gråta. Men ilskan håller bara i sig en kort liten stund. Sen blir jag ledsen igen. Jag sörjer. Sörjer över mina barns smärta. Sörjer mitt gamla jag. Sörjer kärleken jag aldrig fick. Men jag sörjer inte längre honom. Honom vill jag aldrig mer se. Han förtjänade oss inte. Han förtjänade inte att få mina barns villkorslösa kärlek. Men det är mitt förnuft som känner så. I mitt trasiga hjärta låter det lite annorlunda. Där är det mest gråt och smärta. Och väldigt mycket rädsla.

26 oktober

”Man ska alltid gå vid första slaget! ”Första slaget? Det finns ingen sånt. Det första slaget märker man inte ens av. Det träffar inte i ansiktet. Inte nånstans på kroppen. Det träffar själen. En svag liten örfil till att börja med. När själen fått tillräckligt många örfilar blir slagen hårdare. Själen får djupa sår. Men man har inte märkt det. Det gör så ont därinne men man förstår inte varför. Man är ett öppet sår. När själen nästan förtvinat är man svag. Man har ingen motståndskraft. Det är som att gå in i ringen med brutna armar, brutna ben och en sjuh*lvetes influensa! DÅ kommer första slaget. Det som träffar ansiktet.

3 november

Jag vill bli mig själv igen! Saknar mig själv. Jag brukade tycka rätt bra om mig själv. Jag visste vad jag själv ville. Sen kom XX. Han tog allt ifrån mig. Han tog min vilja. Mina drömmar. Han krossade dem.

Hovrätten

Jag ville inte gråta. Men tårarna kom. Jag fick svårt att andas och hjärtat slog så att det gjorde ont i bröstet på mig.

Men jag berättade.

Jag skakade hela den dagen. Mitt huvud värkte och jag var trött.

Jag fick lyssna på hans lögner. Hans lögner om hur det var jag som var våldsam. Som slängde ner honom i golvet. Om hur hysterisk jag var. Att han bara försökt göra sig fri. Freda sig. Han lät kall. Jag rös.

När jag hörde hans ord grät jag. När jag mindes våra fina stunder grät jag. När jag kände slagen, skräcken och smärtan grät jag. Jag grät när jag tänkte på mina barn. Mina underbara små änglar som fått se. Fått se sin mamma bli slagen. Sparkad. Strypt. Nedvärderad och förnedrad.

9 november

Jag tänker sluta klandra mig själv. Jag har mig själv att tänka på nu. Mig själv och mina små. Vi förtjänar bättre. Mycket bättre.

Nu har jag fått nog! Har tillräckligt med mina mardrömmar. Min rädsla. Jag tänker f*n inte sitta här och sakna honom också. Inte en chans!

Jag vet att saknaden kommer titta fram då och då. Men jag tänker inte se det som ett bakslag.

Jag ska se det för vad det är. Ett steg i processen.

Mitten av november

Domen har fallit. ”Hovrätten fastställer tingsrättens domslut!” ”Boom!” Det låter så högtidligt på nåt sätt. Jag kan inte låta bli att undra vad XX tänker nu. Han är nog arg och besviken. Men jag kan inte bry mig om det. Jag har inte kraft till det längre. Nä, nu är det min tid. Nu ska jag komma på fötter igen. Jag tänker gå vidare. Bli stark. Hel. Baka bullar!

Jag tänker gosa med mina barn. Jag ska lära mig att älska mig själv! Så som dom älskar mig.

Vill du ha stöd?

Är du utsatt för våld eller hot om våld av din partner? Behöver du någon att tala med? Ring Kvinnofridslinjen på telefon 020-50 50 50. Du kan vara anonym och numret syns inte på din telefonräkning.