Vilken Gud begär att man ska gå i kloster?

Publicerad:
Uppdaterad:

Nunnor, finns de? Tydligen gör de det. Klosterliv känns mer som snuskiga nunneskämt och den där osten som är för god för att avstå än en verklig verksamhet med människor av kött och blod och lustar.

Tänk att vakna varje morgon och veta att nu är klockan fem och nu är det bön, frukost, meditation, trädgårdsarbete, bön, bön bön och skala potatis. Så mycket tid över för tankar och reflektioner. Men vad ska man reflektera över?

Vad tänker man på? Om man inte har en relation som man inte har tid att vårda, inga räkningar att betala, ingen fukt i krypgången, inga utemöbler som måste plockas ut från garaget och oljas in, vad tänker man på då? Sin tro? Gud? Det kanske man kan göra ett par år, men man borde ha tänkt klart efter ett decennium eller så.

Avhoppade nunnan Helene säger att hon saknar tystnaden, enkelheten och all egen tid. Välkommen till livet som småbarnsmamma. Nu finns ingen tid till reflektion eller annan tankeverksamhet. Alla tankar är hos tandläkaren, sotaren, försäkringskassan, parkeringshuset, räntan, middagen, disktabletter och skenande febertermometrar i stjärten.

Att gå i kloster är onaturligt. Människan är gjord för att bli ihop, få barn, älska och kämpa på och vara mänsklig med allt vad det innebär.

Jag tror inte på Gud, men hur kan någon, oavsett religiös inriktning, tro att Gud har en plan för vissa utvalda individer, människor som aldrig ska få leva livet bland andra, med misstag, kärlek, sex och samlevnad. Vad är det för Gud som begär det? Nog kan man vara en god katolik med familj, brödsmulor och bön på samma gång?

Alla fantiserar vi någon gång om det spartanska livet som nunna där det enda man hör är ljudet av abbedissans snarkningar en stenvägg bort. Men ingenting går upp mot riktigt liv fyllt av verklighet och småbarnsgegg.

Fast utan att gå in på detaljer så finns det ju en sak som nunnor och småbarnsföräldrar har gemensamt.

Kanske är det detta som kallas gudomlig rättvisa.

Publicerad: