”Jag var rädd att han skulle störa min karriär”

RELATIONER

Kärleken övervinner allt. Se bara på Lena Philipsson. Hon ville vara singel och fri och satsa allt på jobbet. Men sen kom Martin Björk och ställde allt på ända. För Aftonbladet berättar Lena om hur det gick till - och om sin nya skiva: "Jag ångrar ingenting".

1 av 9 | Foto: Lenas kläder: Röd pärlbroderad tunika Munthe Plus Simonsen. Puderrosa chiffonglinne Bruuns Bazaar, beige väst Topshop, jeans Miss Sixty, beigefärgade stövlar Fornarina. Omslag: Cerisefärgad klänning: Saker och Ting, halsband Björk.  

Hon vågade länge inte stå för kärleken till Martin

Det är annandag jul 2004 och jag läser i tidningen att Lena Philipsson säger:

-Jag är näst intill omöjlig att få in i ett förhållande nu. Jag vill inte. Jag vill vara ledig och fri. Jag är extremt svårflörtad.

Några månader går och det är april 2005. Jag läser i tidningen igen. I rubriken står det: "Här visar de kärleken - Lena och Martin hand i hand på romantisk vårpromenad". Jojo, tänker jag, och vad hände med extremt svårflörtad, omöjlig att få in i ett förhållande, och viljan att vara ledig och fri?

-Ja, vad hände? Det är sånt som händer som man inte vet. Och så blev det så i alla fall. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill inte prata så mycket om det.

Det finns i intervjusituationer två typer av artister. De som vill prata om kärleken och privatlivet.

John Lennon pratade om privatlivet och kärleken till Yoko Ono hela tiden - utom när han sjöng om det. Och så finns den andra kategorin, den Lena Philipsson tillhör, som inte alls vill prata om det.

Det är okej, men försvårar ju journalistens uppdrag, att alltid ge svar på frågorna när, var, hur, vem, vad och varför.

Vi vet vem - Martin Björk, känd för sitt programledarskap för dokusåpor och sexprogrammet "Fråga Olle" i Kanal5 - och vi vet vad (det handlar om kärlek). Däremot inte när, var, hur och varför de förälskade sig.

-Jag känner mig fullständigt idiotisk när jag ska prata om sånt, det är superfjantigt, säger Lena.

Hon fyller 40 nästa år och är ihop med en man utan barn. Frågan om de ska skaffa sig ett gemensamt bör ha kommit på tal. I synnerhet som Martin i presentationen av sig själv på Kanal5:s hemsida svarar så här under punkten "Drömmer om":

-Den stora drömmen är väl att bilda familj"

Dessutom springer de ju omkring på lägenhetsvisningar (de funderar på en 189 kvadratmeter stor våning på Östermalm). Så skulle Lena kunna tänka sig att bli mamma igen?

-Uhm, det kan jag inte svara på.

Det som hänt är i alla fall ännu ett exempel på hur kärleken kan vända upp och ner på världen och ens värderingar. För det där om att vilja vara fri och ledig var inte bara en singeltjejs sätt att hantera att hon var singel. Det var allvar. Rätt länge levde Lena därför i en form av mild förnekelse och ville inte för sig själv medge att hon inlett ett nytt förhållande.

- Det tog ett tag innan jag gick med på att vi var ihop, innan jag erkände: Jo, vi är faktiskt ihop. Jag hade ju känt precis som jag sa att jag kände i den där intervjun. Jag var rädd att ett förhållande skulle påverka min karriär. När man går in i familjen så "

Vad Lena syftar på när hon säger "när man går in i familjen" är att förra gången hon levde i ett seriöst förhållande, när hon var gift med regissören Måns Herngren, innebar det entré för hustrun och tvåbarnsmamman, men ridå för artisten Lena Philipsson.

- Det kan jag väl gå med på att berätta, att visst kände jag mig lite " Alltså, jag var van vid att jobba mycket och göra rätt för mig. Jag blev kluven, kunde inte lägga full energi på jobbet och inte full energi bara på barnen. Även om jag faktiskt la det mesta av min energi på dem så ville jag gärna jobba samtidigt, men fick inte ihop barn och karriär.

Hon gjorde skivor under den här perioden, men halvdana sådana.

-Jag hade jobbat intensivt tidigare, hittat på saker och utvecklat mig själv, men hamnade i en svacka. Jag blev trött och ville inte riktigt, det sammanföll med äktenskap och barn och allt sånt, vilket gjorde det svårare att rikta sig utåt. Även om jag försökte var det inte full energi och sånt märker publiken.

Jag får för mig att hon mellan raderna säger att föräldraskap och karriär hade gått att kombinera.

Om hon varit man.

För visst är det fortfarande så, att omsorg om hem och barn mera känns som en oavvislig plikt för kvinnor än för män, och att den känslan omöjliggör att hänge sig åt karriären utan att känna skuld?

Män upplever förvisso samma slitning mellan jobb och familj, men situationen är spegelvänd, att arbeta ses som ett giltigt - ja, rättfärdigt skäl till frånvaro.

-Som tjej är det ju väldigt tydligt att man lägger jättemycket energi på hemmet, familjen och framför allt barnen - och allra minst på sig själv. Den tiden får man tillbaka när man skiljer sig. Plötsligt har man veckor där man bara har sig själv att tänka på. Det var ju en fördel, om man nu ska prata om fördelar i samband med skilsmässor. I alla fall var det nåt som inte fanns förut, som gav mig utrymme att känna efter, fundera, ta hand om mig själv och blomma ut, som jag gjort.

Blommat ut? Ja, men tjenare. Här snackar vi VÄXTHUSEFFEKT.

Sen hon 2001 kom ut i rampljuset igen har hon krogshowat till kritiker- och publikjubel på Hamburger Börs och Rondo, vunnit Melodifestivalen, sålt dubbel platina (120000 exemplar) med sitt förra album, "Det gör ont en stund på natten men inget på dan", och genomfört två landsomfattande sommarturnéer där publik och kritiker talat om att det var hon - och inte turnékamraten i "Tältprojektet", Magnus Uggla - som var stjärnan.

Nästa år firar Lena två jämna födelsedagar: 20 år som artist och 40 år i livet. Hon debuterade i stora sammanhang med "Kärleken är evig" i Melodifestivalen 1986. Det är få som har en så lång karriär, än färre som efter ett artistskap som spänner över tre decennier sanningsenligt kan ropa ut: Jag är större än nånsin!

-Jag är där jag är kort och gott för att jag är bra. Jag har talangen. För jag har inga vassa armbågar och har aldrig haft heller. Jag är inte typen som slår mig fram. Det jag lagt till på senare år är humorn, att jag kan leverera en prata (artistslang för att hålla en monolog med tajming, där poängerna tas till vara). Det hade inte folk sett innan min krogshow och det blev nog lite: Jaså, kan hon det med? Kan hon nåt mer än att sjunga en låt och säga hej då?

Lena blir själv förbluffad och vimmelkantig när hon begrundar sina bedrifter.

-Visst är det konstigt, att det blev som det blev, att just jag har en sån talang som räckt så långt och till en såpass hög nivå. Kunde man ju inte tro när man gick omkring hemma i Vetlanda. Jag har påbrå från pappa som spelar trummor och mamma som är duktig på att sjunga men ändå " Jag har uppenbarligen nåt speciellt. Jag tror att det handlar om bredd, att jag kan leverera prator, sjunga, föra mig på scen och ta mig an olika sorters material, tokiga låtar, på-riktigt-låtar, hårda låtar. Jag kan gå in i olika roller och klarar väldigt mycket. Det är det som gör mig så bra.

Den 26 oktober kommer Lenas nya album: "Jag ångrar ingenting". I likhet med förra gången är det Orup som står för all text och musik. Strax innan jag ska träffa Lena sitter jag med honom i studion i närheten av Östermalmstorg i Stockholm och lyssnar på fem spår och, tro mig, det där med dubbel platina lär upprepas.

Det handlar om prima popschlager för folket, men också för konnässörerna. Det vinkas medvetet till Gary Glitter, Mud, TRex, New Order, Suede, Depeche Mode, för den som roas av att notera sånt, och låttexterna har klass och knorr, speciellt "Du ringer bara mig när du är full", ingenting mindre än en svensk, melankolisk Philly soul-ballad, med fantastisk refräng:

Jag försöker stå emot dig

men det lyckas inget bra

Alla löften som du ger mig

dom glöms bort till nästa dag

Jag tror knappast att du kommer

för mina gröna ögons skull

För du ringer bara mig när du är full...

Det känns som det här är plattan som kan befria Lena Philipsson från Melodifestivalen. Inte för att hon lider av att förknippas med den tävling hon deltagit i fyra gånger som artist och två gånger som låtskrivare, utan för att hon inte längre behöver den. Hon är stor nog i sig själv och vet om det och självförtroendet gör henne avslappnad och säker på ett skönt sätt.

-Jag har nästan kommit till det läget att det inte spelar nån roll vad andra tycker, JAG tycker att den här plattan är bra.

Sammantaget har allt som hänt i Lenas liv de senaste åren förvandlat henne till nåt mer än en artist. Hon har nått den speciella status som på engelska kallas "celebrity" (celebritet). En kvalitet i sig själv. Säg så här: du har antagligen köpt hennes senaste skiva, sett henne när hon passerat på turné, men även om du inte har det är du barnsligt nyfiken på bilderna på nya frisyren, nya klädstilen, senaste skvallret och kärlekshistorien. Det är en sak att sälja skivor, det gör Kent också, men till att sälja tidningar krävs en celebritet.

Avigsidan är att Lena Philipsson - tillsammans med Carola, Victoria, Madeleine och några till -är en av få svenskar som jagas av paparazzifotografer. Hon blir hellre jagad av vargar.

-Man känner sig väldigt lurad när man slår upp en tidning och ser en bild och tänker: Jaha, men det var ju när vi satt där och åt. Fanns det en fotograf i buskarna där? Det har blivit ett annat klimat här hemma och även i utlandet. Med bilder på kändisar när de är med sina barn i lekparken, när de är i affären och handlar" Hur mycket skvaller som helst. Jag blir förvånad. Jag menar, de tog en bild på mig och Martin och jag tänkte: Okej, då var det klart. Men det kommer nya hela tiden. Hur spännande kan det vara? Jaha, nu går de där, och nu går de där, och nu går de där" Men så länge det inte är nåt allvarligt rycker jag på axlarna. Jag har valt att göra det.

Hon rycker på axlarna och tittar sig över dem också. Paparazzibilder är moraliskt diskutabla, men lagliga. Man kan bara skydda sig genom att i mesta möjliga mån förhindra att de blir till.

-Jag tittar mig absolut omkring när jag går utanför porten, söker med blicken efter bilar med tonande rutor" Gör en snabbkoll. Det värsta är att de tar barnen också. Jag har alltid försökt hålla undan dem och går inte på premiärer och tackar nej till att vara på framsidan på tidningen Mama med mina barn eller vad det nu kan vara. Jag har valt det. Men det hjälper inte. De skiter i det. Mina barn syns i skvallertidningarna ändå. Då känner jag mig maktlös.

En baksida av framgången vanligt folk slipper - men de får heller inte njuta dess framsida.

Lena Philipsson älskar sitt jobb, tro inget annat.

-Jag känner en sån lust i dag och ser därför hela tiden vidare: Ja, jag vill göra det! Och det! Och det! Jag menar, jag har precis avslutat en turné och vill egentligen ut igen, direkt. Och så har jag ju en dröm om att göra huvudrollen i en musikal. Och fick jag erbjudande om att medverka i ett sketchprogram skulle jag inte tacka nej "

Lena Philipsson blir av allt att döma en av dessa artister man får leva med tills man dör.

Lena Philipsson

Så är jag som...

Tore S Börjesson