Plötsligt har jag blivit ”normal”

RELATIONER

Terri Eriksson: Från skällsord till åtråvärt

Jag är en av Dom Annorlunda. Ni vet, de där lite småsvåra typerna som har crazy inredning, äter mat ingen kan uttala och köper svart och storblommigt på second hand. Jag vill inte vara en Svensson, utan heter Eriksson. Jag vägrar Volvo och har en Saab 900. Skulle aldrig vilja bo i något så borgligt villa eller radhus, så vi har istället köpt en bostadsrätt som är betydligt dyrare än ett standardradhus. Jättemoget.

Redan i dagböckerna från mellanstadiet går outsideridentiteten som en fet röd tråd genom de självupptagna betraktelserna. ”Jag och Kia är inte som alla andra. Vi gillar inte jeans, tycker bögar är helt okej och lyssnar på helt annorlunda musik, som Bette Midler och Tracey Ullman.” (intressant att en 11-åring får för sig att revoltera genom att köpa en Ullmanplatta istället för att gilla Wham.)

På högstadiet var tillståndet totalakut: ”Jag och Kia är inte som alla andra. Vi gillar inte att gå till skolan, utan läser hellre Lermontov och Dostojevskij på egen hand.” Herregud. Kunde ingen spöa oss?

Länge kan man gå genom livet och vara alternativ på alla sätt - och på precis samma sätt som alla andra. Kompisen kallar det träffsäkert för ”mainstream-alternativ”. Hej, jag åker till Indien och trängs med alla andra annorlunda, sökande västerlänningar som pluggar kultur på universitetet. Eller ska jag flytta till Söder i Stockholm och fika på femtiotalsfik? Kanske bilda ett band? Det har väl ingen gjort förut?

Sedan fick jag barn. Där tog det stopp. Då slukas man upp av en jättelik blobb av likriktning. Efter att ord som ”normal” varit ett skällord under hela min tonårs- och universitetstid utvecklades det till det mest åtråvärda. Min dotter sover på natten. Är det normalt? Följer hon sin kurva? Snälla bvc-tant, stämpla ”Normal” i hennes panna.

Även om jag aldrig utvecklades till en fullfjädrad normalitetsjägare var det hopplöst svårt att inte följa med strömmen. Småbarnsvärlden är överspänt, sinnessjukt, likriktad. De barnvagnar som finns att välja på är svarta med nallemotiv och blå med nallemotiv. Babykläderna är rosa med nallar eller blå med nallar. Ständigt dessa löjliga björnjävlar. Eller så köper man randigt från Polarn o Pyret. Helcrazy.

Sen satt jag där med min Emmaljunga, boobtröja och randiga bebis och blängde på de andra boob-morsorna som av någon jättekonstig anledning också hade shoppat på Po.P.

På dagis är det snäppet värre. Att hitta just min blondrufsiga, fleeceklädda Alba ute på gården bland 50 andra blondrufsiga barn iklädda fleecejackor är omöjligt uppdrag. Det har faktiskt hänt att jag varit på väg att ta med mig hennes kompis Lisen hem. Vad värre är – Lisen har gärna velat haka på och kallat mig för ”mamma”. För med tiden har jag insett att det inte bara är lilla Albita som ser ut som alla andra. Även morsan Terri har långsamt börjat göra det. Dessutom har jag börjat uppskatta Wham. Det är lite smärtsamt, men jag kan faktiskt leva med det.

Är du trött på likriktningen i småbarnsvärlden? Gör så här:

Terri Herrera Eriksson

ARTIKELN HANDLAR OM