”Jag valde att operera bort brösten”

RELATIONER

Karin, 35, har ärvt en livsfarlig bröstcancergen

Foto: Magnus Torle

När Karin Tunér, 35, fick reda på att hon hade ärvt en livsfarlig bröstcancergen var valet enkelt: brösten skulle bort. Oron över att hennes barn skulle få växa upp utan mamma var för stor.

Foto: Magnus Torle
Namn: Karin Tunér.Ålder: 35 år.Bor: Ängelholm.Familj: Maken Jens, barnen Elmer 5 år och Lisa 3 år.Yrke: Apotekare.

”Det började med att min mormor fick äggstockscancer när hon var 60. Det var så hemskt att se henne sakta tyna bort och slutligen dö.

Några år senare, strax efter att hon fyllt 42, fick min mamma besked om att hon hade bröstcancer och fick operera bort ena bröstet. Sen blev det min mosters tur. Cancern började växa i båda brösten när hon var 40. Redan då var jag rädd.

Men när min kusin fick bröstcancer – 30 år och höggravid – blev jag riktigt skraj för att även jag skulle drabbas. Jag fick tid på sjukhuset i Helsingborg, där jag bodde, och fick rita upp ett släktträd med alla cancerfall. Läkarna insåg allvaret och jag och min släkt fick en remiss till genetiska kliniken i Lund. Där skulle det utredas om vi bar på en genmutation, det vill säga en ärftlig förändring i generna som gör att cancer börjar växa i brösten och äggstockarna.”

Först såg det ljust ut

”När läkarna mycket riktigt fann mutationen hos min mamma, min moster och min kusin, var det dags för min mammas övriga fyra syskon att undersökas. Alla bar de på genförändringen. När jag och min syster hade testat oss såg det först ljust ut. Läkarna hittade ingenting. Men efter två år fick jag ett mycket jobbigt besked: även jag bar påmutationen. Min syster däremot kunde andas ut.”

Gravid med första barnet

”Hon kände skuld att jag hade ärvt mutationen, men inte hon. Och jag i min tur tyckte att det var så orättvist att just vår släkt hade drabbats av den här ovanliga genförändringen. Jag försökte intala mig att vi samtidigt var förskonade, eftersom min mamma, moster och kusin hade blivit friskförklarade.

Under den här tiden var jag 30 år och gravid med mitt första barn. Precis som min kusin hade varit när hennes bröstcancer hade blossat upp. Läkarna berättade att risken att jag skulle utveckla bröstcancer någon gång i livet var hela 80 procent, jämfört med vanliga tjejer som har en risk på 10 procent. Jag blev ledsen och orolig, det kändes som om jag redan hade fått cancer. Jag tog ut sorgen i förväg, trots att min man Jens försökte få mig att tänka annorlunda.

Jag hade hört att det var större risk att utveckla cancer medan man väntar barn, eftersom kroppens östrogenhalt är högre då. Därför var jag noga med att gå på regelbundna kontroller under resten av graviditeten. Oron över att mitt barn kanske skulle bli utan mamma var outhärdlig.”

Ville ha ett barn till

”Så kom min son Elmer till världen. Året var 2002. Många i min situation hade kanske avstått från att skaffa fler barn, av rädsla för att föra mutationen vidare. Men så resonerade aldrig jag och min man. Tänk om mina föräldrar hade tänkt så? Då hade ju jag aldrig funnits. Nej, jag kände direkt att jag ville ha ett barn till. Jag ville kunna amma det barnet också, sen tänkte jag låta operera bort brösten. Snart var jag alltså gravid igen, med min dotter Lisa.

Den här graviditeten var jobbigare. Fruktan för att drabbas av bröstcancer blev allt större. Innan jag blev gravid med min dotter var jag hos en läkare som gav mig en remiss för en bröstoperation. Jag ammade Lisa i sex månader, väntade några månader för att brösten skulle återhämta sig och blev sen lagd på operationsbordet. Bröstvävnaden skrapades bort ända ner till revbenen.

I stället fick jag proteser i form av två silikonkuddar fyllda med koksalt.

Allt kändes hemskt. Inte för att jag egentligen sörjde mina bröst. Kvinnligheten sitter ju inte där, det hade jag fått erfara genom att växa upp med en mamma med bara ett bröst. Men någon vecka efter operationen började jag ändå fundera: ’vill min man verkligen ha mig nu, när jag ser ut så här?’. Vilket han bedyrade att han ville.

Det var inte bara tankarna som besvärade. Kroppen värkte och jag fick göra andningsgymnastik för att lungorna inte skulle belastas.

Att gå från fullt frisk till nästan invalidiserad kändes svårt. Jag var sjukskriven i sex veckor och fick inte en lugn stund. Min man var visserligen pappaledig, men barnen klängde på mig trots att jag knappt kunde lyfta armarna.”

Ångrar ingenting

”Så här i efterhand är jag ändå väldigt glad att jag gjorde operationen och ångrar ingenting, trots all smärta. Operationen var nödvändig. Risken att jag skulle få bröstcancer var ju så stor och jag hade aldrig stått ut med oron. Möjligen hade jag kunnat vänta ett halvår till, så att barnen hade blivit lite större och även den minsta inskolad på dagis.

Det som kan kännas jobbigt i dag är att vara naken inför främmande människor. Som att åka till badhuset till exempel, det gillar jag inte. Jag är inte helt nöjd med hur mina nya bröst ser ut. Men det var jag inte före operationen heller, ha ha. Och för att ha ammat två barn så har jag ovanligt fasta bröst...”

Kan fortfarande få cancer

”Bröstcancerhotet är borta, men jag lever fortfarande med rädslan för att drabbas av äggstockscancer. Vi som bär på mutationen har ungefär 40 till 60 procents risk att utveckla äggstockscancer senare i livet. Jag kommer att vänta med att operera bort äggstockarna tills jag är 40. Inte för att jag vill ha flera barn, jag är nöjd. Men att ta bort äggstockarna innebär att man kastas direkt in i klimakteriet. Och övergången blir jobbigare om man är yngre och har höga halter av östrogen i kroppen. Tills vidare går jag och kontrollerar äggstockarna hos en specialist två gånger om året –men det är klart, det är jobbigt att veta att äggstockscancer har så dålig prognos. Den är svårare att upptäcka i tid än bröstcancer, så dödligheten är större. Men jag kan inte gå och tänka på det hela tiden, då blir jag knäpp.

En annan sak som känns besvärlig för mig och min man är hur vi ska berätta allt det här för barnen. Min dotter kan ju ärva genen och min son kan föra den vidare om han får barn. De kommer snart att se att mina bröst inte ser ut som andras. Och den dag jag tar bort mina äggstockar kommer de att undra varför.

Vi kommer nog att berätta om vår familjs öde när barnen är i tonåren, så de inte får en chock senare i livet.”

Minna Tunberger