Relationer

”Jag var eskortflicka i Tokyo”

Av: 

Caroline Engvall

RELATIONER

Linnea Willén, 28, åkte till Japan – för att jobba som eskortflicka.

– Jag rekommenderar ingen att göra som jag gjorde. Det kan sluta väldigt illa, säger hon i dag.

Jag var bara 21 år när jag och min kompis Emma reste till Japan för att jobba som klubbvärdinnor.

Vi visste redan innan vi åkte att det var lätt att få jobb, men var ändå lite rädda för att misslyckas och behöva åka hem igen.

Varför vi valde just jobbet som värdinnor? Nu i efterhand kan jag se att det hänger ihop med att jag blev utsatt för övergrepp som barn, och att det var ett sätt att försöka komma åt och förstå de känslorna – men då handlade det främst om ett nytt sätt att leva.

Vi talade inte om för någon att vi åkte eller vart vi hade åkt, men vi lämnade en lapp i lägenheten hemma i Sverige där det stod att vi hade åkt frivilligt och inte ville bli eftersökta.

Våra föräldrar anmälde oss ändå som försvunna. De hade försökt stoppa oss – men vi ville verkligen åka.

Vi kom till Tokyo i maj 2002, hittade ett hotell och gav oss i princip ut för att leta jobb direkt.

Vi hade inga pengar alls. De sista gick till taxiresan fram till Roppongi, området där vi skulle bo och jobba, ett paket cigg och varsin kopp chockartat kallt automatkaffe.

Vårt hotellrum låg ovanför en nattklubb där värdinnorna var lättklädda, hade djupa urringningar och kaninöron på huvudet.

Sminkade, docklika och osäkra började vi fråga efter jobb. Vi frågade bara män och valde dem vi tordes tilltala, de som verkade minst fientliga.

Snart tog en av dem med oss till en gata några kvarter bort. Mitt emot en svensk restaurang, med en blågul flagga fäst bredvid ingången, visade han oss till en klubb två trappor upp.

Ägaren – det enda namnet vi fick på henne var maman – var en kort, satt japanska med runda kinder och ett överseende leende.

Vi fick jobb på en gång, men visste inte om eller när eller vilken lön vi skulle få.

Jag minns att en av mina första kunder hette Anthony.

Han var britt, lika artig och gentlemannamässig som brittiska män alltid är, han andades klass, charm och integritet.

Han var delvis bosatt i Tokyo, men han hade ett liv i England också, ett annat liv där han inte satt med handen på unga kvinnors lår.

Han kom till vår klubb, Regentclub, för att den var undanskymd, där behövde han inte riskera att stöta ihop med kollegor eller andra västerländska män.

Det visade sig snart att Anthony föredrog min kompis Emma vilket gjorde mig svartsjuk på dem båda två.

Jag ville att han skulle välja mig, samtidigt som jag inte ville att hon skulle utveckla ett band till någon annan än mig.

Jag fick en annan kund i stället, som helt saknade Anthonys dragningskraft och klass. Hans händer var nere i min behå och uppe under min kjol, jag försökte diskret knuffa bort honom och hålla lite avstånd, men han var min kund och jag fick inte avvisa honom.

Han tjatade om att få dansa och jag sa nej, men maman sa åt mig att dansa – så jag dansade.

Hans händer tryckte runt mina bröst och han gned sin kropp mot min. Han pratade om sina sexfantasier. Om hur han ville se sin flickvän bli våldtagen för att sedan ömt ha sex med henne.

Sedan berättade han att han hade en dotter.

Han förklarade för mig vad som förväntades av mig som värdinna, vilka skyldigheter och vilka eventuella rättigheter jag hade.

Att vara värdinna var som en urvattnad version av en geisha: precis som för geishorna var vårt jobb att underhålla män, men vi hade ingen utbildning, inga instrument, vi var inga dansöser och vi hade ingen tusenårig tradition att luta oss mot.

Det gjorde att vi saknade såväl den mystik och grace som den respekt som omger en geisha. All förfining hade skrapats bort – kvar stod en mentalt prostituerad kvinna vars jobb var att dela med sig av sin kropp och därmed av sin själ.

Jag kände inte så mycket alls just då, jag försökte mest stänga av och inte känna något. Men jag vet att jag fick panik, för det kändes som om jag inte hade något val.

Vi hade ju förstått att yrket i princip gick ut på att vara prostituerad, även om det aldrig gick längre än till tafsande på klubbarna, men vi kanske inte förstod att vi skulle bli så påverkade av det som vi blev.

Vi stannade i Japan i tre månader och mötte en hel del män. Jag har ingen aning om hur många, bara att det var en massa.

Känslorna kom efteråt; jag fick svårt att sätta gränser och svårt att förstå skillnaden på vad jag och andra ville.

Det läskigaste var den ständiga rädslan för att åka fast. Vi hade helt enkelt inga pengar, så vi begick en del mindre brott som snatteri och stöld, och vi plankade in på tåg och tunnelbanor. Vi trodde att vi skulle tjäna storkovan, men fick knappt något betalt alls.

Jag och Emma var med om mycket, men jag ångrar ändå inte resan. Den är en del av mitt förflutna och mina samlade erfarenheter, goda och dåliga.

Det är genom dem man formar sin världsbild. Men jag vill påminna om att prostitution, att sälja sig, aldrig är en helt frivillig handling. Att det precis som anorexi eller självstympning är ett sätt att skada sig själv.

I de allra flesta fallen är det den prostituerades sätt att hantera tidigare sexuella trauman, men varje gång det sker blir det ytterligare ett trauma att hantera.

Ändå stärkte resan mig på många sätt.

Att ha livet helt i mina egna händer och inte styras av några regler. Det öppnade mitt sätt att se på tillvaron.

Samtidigt blev det väldigt mycket att bearbeta, hantera och dölja när jag kom hem. Jag förlorade vänner och drog mig undan, jag hade svårt att hitta tillbaka till mig själv och känna samhörighet med andra.

Jag levde i ett helvete i väldigt många år, men jag valde livet och jag valde att bli lycklig. Det är fullt möjligt att göra ett sådant val.

Tidigare identifierade jag mig med att vara till för andra, vad andra ville blev viktigare än vad jag ville.

Jag kunde inte säga nej, helt enkelt.

I dag ser jag väldigt ljust på nuet och framtiden. Nu som då vill jag leva mitt liv till sin fulla potential – skillnaden är att nu söker jag skapandet och livsglädjen i stället för destruktiviteten.

Japan är ett fantastiskt land, men vill man resa dit och jobba bör man söka seriösa jobb hemifrån först.

Gör absolut inte som vi gjorde, det kunde ha slutat väldigt illa.

Mer om Linnea

Namn: Linnea Willén.

Ålder: 28 år.

Familj: Ja.

Aktuell: Med boken ”Barfota änglar” (Kalla kulor) om hennes erfarenheter som eskortflicka i Japan.

Publisert:

Aftonbladet

/

Relationer