Svartsjukan är svår att undvika

RELATIONER

Utdrag ur Katerina Janouchs ”Barnliv”

Ofta får jag frågan vilket som är bäst, tätt ­eller glest mellan syskonen? Jag kan inte svara på det. Det finns fördelar med alla modeller. Min erfarenhet är att syskon väldigt tätt (så där ett till två år mellan barnen) upplever mindre svartsjuka precis när ett syskon föds – däremot kan konkurrensen bli kännbar när barnen växer. Med större åldersskillnad mellan barnen, från fem år och uppåt, får man ett lugnare syskonmottagande, däremot har då dessa barn mindre gemensamt. Treårsåldern, med en ilsken och trotsig förskole­knodd, är en av de sämre åldrarna för att få syskon. Svartsjukan och dramatiken blir påtaglig! Givetvis beror det helt och hållet på barnet, det måste inte bli så. [?]

Kärleken finns där, men likväl kan det bli kaos när ett syskon föds. Kaos blir det för att man hamnar i en ny situation där alla välkända regler sätts ur spel. Det liknar en smula det som händer när barn nummer ett föds. Med den lilla skillnaden att det denna gång redan finns ett barn i familjen, ett barn som det måste tas hänsyn till. Och det är inte alltid enkelt. Man är inte heller förberedd på barnets reaktioner, att man måste passa upp på fler än bara den lilla bebisen, och det är lätt att känna sig utsjasad och hjälplös. När bebis nummer ett föddes kunde man strunta i disken, äta en yoghurt och sova när barnet sov. Men nu finns här ett argt storasyskon som måste ha middag och som kräver föräldrarnas uppmärksamhet. Storasyskonet är naturligtvis extra klängigt, som för att testa att hans position i familjen är ohotad och orubbad (ohotad är den, orubbad icke – inget blir sig någonsin likt igen, för syskonet har kommit för att stanna). [?]

Ibland går svartsjukan inte att undvika, vad man än gör. Det stora barnet känner sorg, ilska och oro. Kanske misstänker han att mamma och pappa föredrar den nyfödda framför honom, de håller ju på med bebisen hela tiden och han, det stora barnet, kommer på något sätt i skymundan. Redan en ettåring kan förstå att det ligger en bebis i mammans runda mage. Men att inse vad ett syskon faktiskt kommer att innebära, är nästan omöjligt även för ett större barn. Inte ens vi vuxna kan ju föreställa oss hur det kommer att bli i familjen när väl en ny bebis kommer.

Så vad händer? Det stora barnet kan plötsligt vilja vara litet. Det kan regrediera, som det heter. Från att ha varit torr på natten kanske det börjar kissa i sängen. Det kan börja gegga med mat, prata bebisspråk och vilja ha napp igen. En del barn leker avancerade bebislekar, kanske vill det stora barnet krypa ner i bebi­sens korg och bli ompysslad. Både små och större barn kan regrediera. Större barns regression kan yttra sig genom att de plötsligt inte vill göra sådant som de tidigare gjort. De kan bli griniga, hyperaktiva, stökiga och okoncentrerade. De kan verkligen ställa föräldrarnas tålamod på prov! Till exempel genom att göra saker sakta. På morgonen kanske vederbörande släpar sig från badrummet till köket och äter sedan inte frukost som han ska. Att klä på sig skorna tar tio minuter. [?]

Det gäller att vara medveten om de här reaktionerna. Det som behövs är ofta att man får ensamtid med barnet. Kanske behöver man prata mer, kanske behöver man bara finnas där och lyssna. De flesta barn som beter sig ”omöjligt” vid syskons ankomst behöver helt enkelt mer uppmärksamhet, de behöver känna att de fortfarande är lika viktiga trots att balansen i familjen har förändrats. [?]

Min första son Ludvig var ensambarn tills han var sex och ett halvt år. Det kan delvis ­vara jobbigt för ett barn att bli sina föräldrars ögonsten, att få hundraprocentig uppmärksamhet, att aldrig tvingas dela med sig. Min son längtade och tjatade om syskon. Ända tills våra småbarn började komma. I dag ber han, snälla, inga fler barn. Skaffar ni flera, så flyttar jag hemifrån. I tonårsvärlden är småsyskon för det mesta besvärliga. Samtidigt mjukas tonåringens ibland hårda attityd upp med lillasysters kärleksfulla omfamning. Och han kan tillåta sig att vara barnslig på nytt när han spelar tevespel med sina småbrorsor. Det är inte helt fel. En annan sak som är bra är också att tonåring med småsyskon lär sig hantera småbarn. Jag brukar tänka att Ludvig nog kommer att bli en utmärkt pappa den dagen det är dags. [?]

Folk frågar oss ofta hur vi orkar. Men jag känner mig inte särskilt tyngd. Jag tycker tvärtom att det finns många fördelar med att få syskon tätt. Den viktigaste är att de

alltid har varandra, vad som än händer. De kommer att ha varandra under resten av livet. De kommer alltid att kunna diskutera minnen och komma ihåg sin barndom genom varandra.

Jag tycker det är väldigt fint.

ARTIKELN HANDLAR OM