”Välja bort barn är inte en feministisk handling”

RELATIONER

Malin Wollin blir besviken och provocerad

Jag vet, det låter inte roligt att ha barn. Överallt gnäll och problem, alla bråkar och tjafsar och får inte sova (eller ligga).

Men vi snackar skit, alla vi som raljerar över föräldra­skapets vedermödor.

”Jag är så trött att jag DÖR” säger man och sedan gör man inte det.

På mitt nattduksbord ligger antologin ”Ingens mamma” som jag var så otroligt nyfiken på och kastade mig över för att gräva ner mig i gåtan (för mig är det en gåta) varför en del kvinnor inte vill bli mamma.

Men jag är besviken.

Och ja, provocerad.

Inte av kvinnornas val att inte föda barn, ingen av dem VILL bli mamma och då ska de givetvis inte vara det. Hur övertygad jag än är om att mammaskapet är det mest fantastiska man kan utsätta sig för, så har jag inga som helst synpunkter på att en kvinna väljer bort barn.

Varför skulle jag, eller någon annan människa, vilja se kvinnor föda barn mot sin vilja?

Vi är tillräckligt många andra som mer än gärna bidrar till att befolkningsstatistiken fortsätter att balansera på en grön kvist.

Min invändning när jag läser ”Ingens mamma” är ifråga­sättandet av ”reproducering” som om alla som får barn är djur utan tankar och känslor. Vi blir betäckta och föder, alltså finns vi.

Som om det är en smart feministisk handling att inte vara mamma.

Varför ska vi ställa feminism mot moderskap?

Galleristen Katarina Sjögren undrar retoriskt om vi inte ”kommit längre”. Vadå inte kommit längre? Vart är det vi ska komma? Till en insikt om att barna­födande är omodernt? Att en modern, tänkande feminist väljer bort barn därför att hon har viktigare saker för sig?

Det är svårt att ha karriär och vara mamma i konstvärlden, konstaterar Sjögren. Det är sena kvällar och barn passar inte in. Så då ska kvinnor som vill göra karriär inom konsten välja bort barn trots att män ALDRIG NÅGONSIN behövt välja. Är det feminism?

Att på ett personligt plan välja bort barn och barnliv och att anse sig ha rätt till sin kropp och göra med den vad man vill, det är en mänsklig självklarhet men att göra det utifrån en anpassning till samhällets strukturer är bara sorgligt.

Jag börjar undra om deras motiv är konstruerade och då får ju boken motsatt effekt. Jag sitter fortfarande här bland tusen strumpor som inte har några kompisar och undrar om kvinnorna i boken har berättat hela sanningen. Det var väl ändå inte meningen?

Tanken var väl att vi skulle mötas, de som väljer bort och vi som väljer tusen strumpor utan kompisar.

Och ja, jag tänker för mig själv att om man inte har barn så vet man inte vad man missar.

Men det finns värre saker i livet.

Som att vara ett oönskat barn.

ARTIKELN HANDLAR OM