”I tabletterna fanns döden – en befriare”

RELATIONER

Maria, 19, knäcktes av mobbning och höga krav

I höstas var Maria tio minuter från att dö av sitt självmordsförsök. Mobbning, prestationskrav och utanförskap blev till slut för mycket för henne. Nu vill hon leva för sin framtidsdröm – att bli tatuerare.

Foto: Vill bli tatuerare Efter självmordsförsöken har Marias liv nu tagit en ny vändning. Hon har kommit in på en konstskola.

Hon står i högsommarsolen i Slottsskogen i Göteborg. Vinden virvlar i det mörkbruna håret. Söt. Välsminkad. Ett nitbälte pryder höften. Svarta tights. En svart topp. Hon pratar om konstskolan hon ska börja i till hösten. Äntligen på rätt väg.

Redan i treårsåldern gjorde hon en miniatyr av familjens bostad av ihopklistrade glass-pinnar.

– Då fattade vi att hon hade talang för konst, säger hennes mamma Eva.

Mycket har hänt sedan dess.

Trivdes inte hemma

Det första självmordsförsöket inträffade förra våren. Maria hade varit på fest med kamraterna på orten utanför Göteborg. Hon hade haft kul. Men när hon återvände till hemmet, där hon aldrig trivts, återkom tankarna på den svarta verkligheten. Ensamheten. Ångesten. Vantrivseln med tillvaron.

Maria samlade ihop alla värk- och antidepressiva tabletter hon kunde hitta, svalde och gick och lade sig. I rummet bredvid låg mamman.

Hon vaknade morgonen därpå, helt utslagen. Ringde en kompis som körde henne till sjukhuset. Spydde. Det första som hände var att personalen pumpade henne full med antidepressiva medel och sömntabletter:

– Jag satt och tittade in i väggen och funderade på hur jag skulle lyckas ta livet av mig, säger hon.

Blev mobbad för sin vikt

Maria föddes för 19 år sedan i ett annat nordiskt land. Hon var kraftig och blev tidigt utstött och mobbad av kamraterna. ”Tjocka Maria” var tilltalsnamnet. Att sluta sig inåt blev ett effektivt försvar. Hon blev onåbar, osårbar – och förlorade samtidigt alla möjligheter att bryta den onda cirkeln.

När hennes mamma Eva hittat en ny man i Sverige tändes förhoppningarna om en nystart. Eva ringde skolförvaltningen på orten utanför Göteborg.

Allt verkade lovande. Det var ett litet välmående samhälle med goda förutsättningar till ett bättre liv.

Rivalitet med systern

Maria hade hunnit bli tretton. Hon lärde sig felfri göteborgska på bara några månader. Men ensamheten fortsatte.

– Folk blev nästan rädda för mig för jag var så inåtvänd, säger hon.

Rivaliteten med den ett år äldre systern blev också värre: ”Hon som var så jäkla duktig”. I skolan var det bara maxresultat som räknades. Det enda vg som stack ut bland resterande mvg:n i Marias slutbetyg från grundskolan ledde till vansinnesutbrott och ett söndersparkat skåp.

Hetsjakten efter bekräftelse resulterade i ätstörningar. Anorexi som övergick i bulimi. Sista månaden i nian rasade Maria 12 kilo. Hon var 175 centimeter lång och vägde 53 kilo, men dolde sitt viktras bakom tjocka kläder. Inte förrän första sommarbadet med familjen gick det upp för Eva vad som var på gång med hennes dotter.

Trots kontakter med ett närliggande ätstörningscenter blev problemen värre. Maria fortsatte sin studiegång på samma prestigefyllda privata gymnasieskola som systern. Istället för att lyssna på sin inre röst som ville syssla med konst på estetlinjen lydde hon mamma Eva som propsade på samhällsvetenskapliga programmet.

– Jag pushade henne för hårt. Jag har förstått det i efterhand, säger Eva.

Och sakta men säkert tynade livsviljan bort. Frukosten Eva skickade med varje morgon hamnade i samma buske utanför hemmet på väg till skolan. De antidepressiva tabletter sjukvården försåg Maria med ledde till ökad förvirring och ångest. Terapeuternas intresse beskriver hon som påklistat och hon tackade vänligt nej till fortsatta samtal.

Orkade inte med skolan

För första gången började hennes tillstånd märkas i betygen. Maria orkade inte längre hålla skenet av den perfekta flickan uppe. Hennes studieprogram anpassades till omständigheterna. Själv beskriver hon hur hon gav upp. Trots det bestod avgångsbetyget nästan uteslutande av vg:n och mvg:n.

Men minnena från den psykiatriska avdelning där Maria hamnade på efter det första självmordsförsöket är inte enbart negativa. Efter några dagar hämtade hon sig. Tyckte nästan att det var skönt att få vara hur borta som helst utan att någon brydde sig.

Konsten kom till användning. Hon målade av sjuksköterskornas barn och blev poppis bland de äldre intagna som hon sminkade. Många av dem köpte presenter som tack.

Men när en av de intagna försökt hänga sig i en lampsladd i ett träd på avdelningens rastgård såg Eva till att hämta hem sin dotter.

Maria beskriver den följande sommaren och hösten som ett kaos av antidepressiv medicin, tillfälliga jobb, terapi, relationer med självdestruktiva killar och alkoholdränkt festande med de vänner hon lärt känna på orten.

Ringde för att ta farväl

Situationen ledde till att hon mådde allt sämre. I oktober hade Maria samlat på sig ett stort antal tabletter. En kväll kom hon hem från en fest. Liksom ett halvår tidigare slog en akut dödslängtan till när hon insåg att allt skulle förbli likadant. Att hon aldrig skulle komma ur sitt inre helvete:

– De hade ju försökt hjälpa mig men inget funkade. Jag fick panikångest och visste ju att tabletterna fanns där. Och i tabletterna fanns döden – en befriare, säger hon.

Maria tystnar. Eva tittar på sin dotter. Maria tittar på sina händer.

När hon svalt alla tabletter kom skuldkänslorna. Tankarna på alla anhöriga hon svek genom sitt självmord. Men i dagboken fanns förklaringen till varför det blev som det blev. Varför hon inte stod ut längre.

Hon ringde ett samtal till en kompis för att säga adjö. Hennes vän reagerade omedelbart och ringde Eva. När ambulansen kom satt Maria på golvet och sa förlåt. Samtidigt var hon förbannad på kompisen som tjallat. Hon var exakt tio minuter från döden.

Uppvaknandet blev en besvikelse för Maria. Hon hade sett fram emot att få somna in för alltid:

– Jag slet bort alla sladdar som de fäst på mig och tänkte att nu är det samma sväng en gång till: Först psyket och sen hem, säger hon.

Mamma bröt ihop

Nu blev situationen för mycket även för Eva. Hon bröt samman och långtidssjukskrev sig. När dottern återvänt från sjukhuset blev varje natt en ändlös fruktan för nya självmordsförsök. Eva smög ofta upp vid flera tillfällen samma natt för att kontrollera att Maria var vid liv.

Vintern och våren förflöt. Trots alla misslyckade försök med terapeuter och kuratorer hade Maria fått en livlina – en äldre vårdare på avdelningen där hon vistats vid det senaste självmordsförsöket:

– Jag gillade honom inte från början. Han snackade danska och jag fattade inte vad han sa, säger hon.

Men till skillnad från alla de andra kände Maria att mannen verkligen brydde sig om henne. Han såg hennes längtan efter att syssla med konst och tipsade om en konstskola han själv gått. Den skola Maria ska börja i till hösten. Själv har hon summerat alla sina intressen och kommit fram till att det finns en framtid – som tatuerare:

– Det borde vara det perfekta yrket för mig, säger hon, och visar upp en vacker, tvåhövdad drake hon ritat upp själv och låtit tatuera på ryggen.

Fotnot: Eva och Maria heter egentligen något annat.