Signe hjälpte sin mor att dö

Mamman tog sitt liv – ville inte försvinna i Parkinsons sjukdom

Foto: David Bergström
I sex år fick Signe och hennes syskon leva med hemligheten om deras mors död. Nu vill hon ha en debatt om att vi själva ska få bestämma över våra liv.

Danska tv-profilen Signe Lindkvist, 32, och hennes syskon hjälpte sin mamma att dö. Deras sista veckor tillsammans var ett virrvarr av känslostormar och praktiska problem. Ändå är de överens:

– Det är en mänsklig rättighet att själv få välja när livet ska vara slut.

I sex år fick Signe och hennes syskon leva med hemlightne om deras mors död. Nu vill hon ha en debatt om att vi själva ska få bestämma över våra liv.

Redan när Helle Alpass fick diagnosen parkinsons bestämde hon sig för att hon inte ville leva den dag då sjukdomen skulle ta över hennes kropp och hjärna. Helle var känd som en kraftkvinna – ensamstående fyrabarnsmor, framgångsrik keramiker, djupt samhällsengagerad. Hon ville inte hamna förtvinad i en sjuksäng. Minnet av hur hennes egen mor slutade sina dagar, gravt senildement på ett sjukhem utan att känna igen sin egen dotter, stärkte henne i sitt beslut att vilja dö innan hon blev för sjuk. För Helle var självmord det enda alternativet.

Hon sökte upp en läkare och bad honom mycket bestämt att han skulle tala om för henne när hon närmade sig den gränsen. Drygt ett år senare år senare ringde läkaren med de senaste provsvaren och sa att ”nu, nu är du där”.

”Jag förstod hennes önskan”

Helle själv var redo. Det var däremot inte hennes dotter Signe Lindkvist.

– Jag blev jag rasande arg, helt ursinnig. Jag tyckte hon var så egoistisk. Jag då? Vad skulle hända med mig? Jag var 24 år och hade ingen egen familj ännu. Det första jag gjorde nästa dag var att åka till henne för att skälla ut henne.

Men när Signe kom till huset i Helsingör och mötte sin mamma på gårdsplanen utanför huset i Helsingör såg hon plötsligt hur hon hade förändrats. Där stod en liten krum dam som inte längre kunde kontrollera sina rörelser. Medan alla andra tydligt kunnat följa hur hon blivit allt sämre, hade Signe in i det sista hållit fast vid bilden av sin livskraftiga mamma.

– På en sekund var den bilden borta och jag förstod hennes önskan. Från den stunden stöttade jag mamma till hundra procent.

Vi träffar Signe på Danmarks Radio där hon är program- och projektledare och en känd profil sedan många år. Runt handleden har hon ett brett, blänkande bärnstensarmband – ett minne av sin mor. Nu har det har gått sex år sedan den dagen då hennes mamma kysste henne farväl, stängde dörren om sig i sitt hem i Helsingör och tog sitt liv. Först sex år av väntan på att preskriptionstiden skulle passera för brottet att hon inte förhindrade ett självmord, sex år av mammalöshet, sorg, tvivel, ny styrka och nya glädjekällor. Sex år av liv.

– Jag blir alltid berörd när jag berättar om det, men på ett bra sätt. Det är mitt sätt att bearbeta vad som hände och det är en väg att provocera fram en debatt om att själv få bestämma över sin död.

Började räkna piller

Efter den där insikten på gårdsplanen följde en absurd tid, som Signe själv beskriver den. Det praktiska uppehöll hela familjen på gott och ont. Energin gick åt till att planera och lista ut säkraste sättet att ta livet av sig. Hur många piller behövs för att dö? Och hur många motpiller behövs för att inte kräkas upp de andra? Det var ett pusslande och trixande på fel sida om lagen för att de skulle uppfylla sin mammas sista önskan – att få dö innan hon blev för sjuk.

Familjen samlades ofta och samtalen pendlade mellan livets stora frågor och vädret. Känsloregistret tänjdes till sina extremer.

– Allt skulle ut, det fanns ju ingen tid att förlora. Det var nu vi skulle säga det där som aldrig blivit sagt, förlåta, förklara. Jag bad om ursäkt för något jag gjort när jag gick i sjätte klass, jag skrev ner recept på mammas specialiteter och frågade och frågade. Hur är det att bli mamma? Vad tycker du att jag är bra på, mamma? Vad ska jag

göra nu, mamma? Känslorna låg utanpå. Hela den här tiden höll jag mitt hjärta i händerna.

Psykologen bröt ihop

Vid ett tillfälle sökte Signe hjälp hos en krispsykolog för att få stöd och uppbackning. Det slutade med att psykologen bröt ihop av det hon fick höra och bad henne gå till någon annan i stället.

Alla var sköra, hela tiden på gränsen till sammanbrott. Men mamma Helle var stark som alltid och visade aldrig några tvivel kring sitt beslut.

– Jag glömmer aldrig den stunden då jag insåg vilken kraftprestation det är att genomföra ett självmord, berättar Signe och för första gången under vårt samtal stiger tårarna i hennes ögon. Det var när min syster bröt ihop. Hon grät, skrek, låg vid mammas fötter och rev krampaktigt i hennes byxor. Hon var utom sig av förtvivlan. Men mamma rörde inte en min. Hon satt helt stilla, med käkarna hårt sammanpressade. Det var som att hon tog till sina sista krafter för att inte gå sönder, inte släppa fram sina känslor, inte gråta. Då hade hon inte orkat genomföra sin plan.

Så var tiden inne för det som Helle och barnen ägnat hela sin vakna tid åt de senaste veckorna, det som kom att kallas för ”duvmiddagen”.

– En dag sa mamma: Jag skulle vilja att vi åt duvor som vår sista måltid tillsammans. Ska vi säga på lördag? ”Jo det blir bra”, svarade jag och minns att jag samtidigt tänkte att nu var det alltså dags. Efter lördag är det bara döden kvar. Då hände något som jag aldrig trodde kunde ske, vi blev färdiga mamma och jag. Jag kände mig fri, tom, helt ok på något konstigt vis.

Middagen blev bra trots allt, och efteråt åkte alla hem till sitt. Redan dagen därpå ringde Helle och sa att hon ville göra det i morgon. Alla barnen hade bestämt sig för olika sätt att vara med den dagen mamma skulle ta sina piller. Signe ville vara med sin mamma men inte i rummet när hon tog sina piller. Efter mycket besvär och många bakslag hade barnen på omvägar lyckats få tag på rätt sorts medicin, i rätt dos och med rätt sammansättning.

– Jag reste till henne. Vi satt i köket, hon drack en kanna te och vi pratade om livet. Vid tvåtiden sa hon: Nu tror jag att du ska gå. Min första reaktion var att ”nej, jag har inte bråttom”. Då sa hon bara lugnt igen att det var dags för mig att gå och då fattade jag. Vi har alltid berättat mycket sagor i vår familj och nu gav hon mig koden från Bröderna Lejonhjärta, som behövs för att komma vidare till paradisriket Nangilima. Jag grät. Hon kysste mig. Jag gick.

Ordnade alibi

Signe tog storgråtande tåget tillbaka till Köpenhamn. Känslorna blandades med de viktiga praktiska problemen. Nu gällde det för alla syskonen att skaffa alibi för kvällen. Den kvällen var Signe hemma tillsammans med sin ena syster, drack vin och rökte ”en miljon cigaretter”.

– Med jämna mellanrum sprang vi ner till kiosken och ställde till lite extra väsen så att alla skulle märka att vi var där. Vi mejlade och ringde några vänner och småpratade lite om väder och vind bara för att täcka upp för de där timmarna. Vid niotiden ringde vår syster som varit kvar i Helsingör och berättade att mamma var död. Allt hade gått bra.

De tre andra syskonen åkte genast upp till gården. Redan på väg dit, halvt i panik för att verka så vanliga som möjligt, ringde de polisen för att tala om att de hittat sin mamma död. För sent insåg de att det var något förhastat gjort, för nu hände något de aldrig kunnat tänka sig.

– Efter polisen kom en ambulans och sjukvårdarna började direkt med återupplivningsförsök. Det var en fruktansvärd syn, tvärt emot allt vi hade kämpat för. Och ingen av oss kunde ju säga något om det – i de allra flesta fall vill ju de anhöriga inget annat i världen än att ambulanspersonalen ska lyckas. Vi var mycket skakade men lättade när de inte gjorde det.

Signe och hennes syskon blev grundligt förhörda, trots att mamman skrivit ett självmordsbrev. Överallt i Helle Alpass hem låg broschyrer från begravningsbyråer, där fanns listor på sånger som skulle sjungas på begravningen, vilka dikter barnen skulle läsa. Kanske misstänkte polisen vad som hade hänt, men de gjorde i vilket fall inget mer åt det.

Sedan var det bara att vänta. Det gick sex långa år.

”Viktigaste jag gjort”

Signe har sin mor omkring sig hela tiden, varje dag. Det är ur hennes drejade koppar hon dricker sitt morgonkaffe, det är på hennes formgivna tallrikar hon äter. Signe pratar ofta, ofta med sin dotter om mormor och så fort hon har tillfälle försöker hon föra upp diskussionen kring dödshjälp på agendan i alla slags sammanhang. Det blev en livlig debatt i Danmark tidigare i år när Signe och hennes syskon hade berättat sin historia.

– Det var min mors önskan att vi skulle prata om människans rätt att bestämma över sitt eget liv, också när det handlar om att välja när man vill dö. Både hon och vi hade sluppit så mycket oro och obehag om det hade varit lagligt att få hjälp.

– Att hjälpa min mor under hennes sista tid är det viktigaste jag gjort i mitt liv.

Anna-Klara Fresk