”Nu är det hög tid - för decembergnället”

avÅsa Erlandson

RELATIONER

Åsa Erlandson: När blev det inne att hata julen?

Foto: STEFAN MATTSSON
Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.

”Åhnej, Luciatåg på dagis!”

”Jag orkar bara inte med alla dessa julklappar.”

”Jaha. Glöggfest på jobbet. Jag får väl gå dit då.”

På senare år har det kommit en ny julsång utöver de klassiska – gnällvisan. Och jag undrar: När blev det inne att hata julen?

Redan i november börjar klagokören sjunga upp när julskyltningen börjar. ”Kan de inte åtminstone vänta till första advent?” suckas det och plötsligt är kulörta lyktor Sveriges största problem. Sedan följer decembergnället, en hel månad av klagovisor kring släktingar man inte vill träffa, glögg man inte vill dricka och presenter man inte vill köpa. Som om man var tvungen.

Psykologer, coacher och stressforskare rusar ut i tidningarna och talar om för oss hur vi ska slippa JULSTRESSEN och känner du dig inte stressad så är det nog bara för att du inte har känt efter ordentligt.

Jag vet inte hur det är med dig, men själv känner jag att det snackas mer än stressas.

Ty det är inte längre bara den som är ensam och fattig som har skäl att frukta julen. Utan de mest privilegierade, vi som har råd att handla alla dessa onödiga presenter – och beklaga oss.

Lyxgnällarnas litanior avslutas alltid med ”vi gör det för baaarnens skull” fast de innerst inne vet att det är för glädjen att få distansera sig från det pråliga, tacky julfirandet. Julhatet har blivit en livsstilsmarkör och gnället den verkliga högtiden.

Tänk efter: Vad är det för fel med ett par lediga dagar?

Med ljus som lyser upp i mörkret?

Med massor av mat?

Och framför allt: Vad är det för fel med att strunta i alltihop om det nu är så himla jobbigt? Det går att tacka nej till moster Mauds årliga adventsfika med hopplösa släkten – om man vågar ta risken att upptäcka att de klarar sig ganska bra ändå.

Visst finns det ett stort tryck inom familjen på hur det ska vara men det är som att julhatarna inte riktigt förstår att de har ett eget val. Det är som att gå och klaga på sin partner år ut och år in: till slut sitter dumstruten på en själv.